”De sitter alltid och fikar”. Än i dag minns jag kommentaren om oss i personalen när en anhörig var på besök hos sin sjuka släkting. Och också hur orättvist det kändes och hur fel jag tyckte att han hade.

Vad han inte förstod var att vi ”fikade” när det var besökstid för att hålla oss undan och ge alla söner, döttrar, mammor och pappor en chans att umgås med sina nära och kära utan våra blickar på sig. Och han insåg nog inte heller att vi – fram till fikan – hade sprungit benen av oss med bäcken, duschvagnar, matbrickor, fixat sår som skulle läggas om och blodprover som skulle tas. Vilket gjorde att svart kaffe, landstingsskorpor och knäckemackor med mjukost kändes som en oerhört välkommen paus.

Jag tänker ibland tillbaka på tiden när jag jobbade som undersköterska. Hur vi kämpade och slet med alla dagliga uppgifter, men också hur vi skrattade, kramades med patienter och tröstade ledsna anhöriga. Att det var stressigt ibland hörde liksom till, även då på 80-talet.

Själv valde jag så småningom en helt annan yrkes­bana och har därför aldrig jobbat i dagens kraftigt slimmade organisationer. Vården har sedan jag slutade gått genom stora förändringar mot hög specialisering, minskat antal vårdplatser och kortare vårdtider, men också personalsammansättningen är väsentligt annorlunda nu än då – vårdbiträdena är nästan borta och undersköterskorna har blivit färre.

Samtidigt vittnar de vårdanställda om att tiden för återhämtning har krympt och att naturliga pauser i princip har försvunnit. Stressen är inte längre något som kommer som tillfälliga toppar. Den är konstant. Jag hör det även från kvinnor i min egen närhet.

Att vara trött i ben och huvud var vanligt även när jag jobbade, men i dag visar statistiken att stressen inte bara tröttar ut personalen – den äter dem.

Sjukskrivningstalen är höga inom vården och många balanserar på gränsen till att gå in i den ökända väggen. Det är dubbla pass på jobbet, rädsla för att göra fel av trötthet, ont i ryggen och arbetskamrater där orken en dag bara tar slut. Tidiga varningssignaler som upprepade förkylningar och problem med minnet har till slut tagit ut sin rätt och utmattningsdepressionen har blivit ett faktum.

Att sjukvården inte mår bra har nog inte undgått någon. Dagligen rapporterar media om personal som går på knäna, tvingas prioritera hårt bland patienterna och som utöver vården även ska hinna med saker som att städa golv och skura sängar för minskad smittspridning. Men också om svårt sjuka som skickas hem för tidigt i brist på en plats att sova, kvinnor som föder barn i bilen och larm om att allt för få unga vill utbilda sig till vårdyrken.

Allt detta har placerat frågan i toppen på den politiska agendan. I valet nästa höst spås vårdkrisen dominera och redan nu tävlar partierna om att lägga de ”bästa” förslagen för att komma till rätta med problemen. Det talas om allt ifrån att återta vårdbiträdena till de patientnära sysslorna, till att bygga ut förlossningsvården och att slå samman landstingen till större regioner.

Vilka som till slut lyckas övertyga väljarna om att just deras parti har den rätta medi­cinen, det får vi se.

Själv hoppas jag att alla de, som finns där för oss när vi behöver det som mest, ska få möjlighet att tycka om sina jobb igen.

Med andra ord – fram för fler fikapauser i vården.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.

Ålder: 49.

Yrke: Just nu t f debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet.

Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Familj: Man, två söner.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott … 

… om någon hotade mina barn, trist men självklart svar.

2. Jag trivs särskilt bra …

… när jag lyssnar på riktigt bra musik.

3. Om jag är ledsen …

…  vill jag ut och springa och rensa skallen.

4 . Det vackraste ord jag vet …

… är frihet för att det är så viktigt för mig och alla andra (en annan favorit är förtrollad, bara för att det låter snyggt).