Vi träffas i Hornstull. Jag har med mig vinet, välkylt fortfarande, plastmuggar och filtar. De andra har med sig sallad, ost och bröd. Någon köper med sig en chipspåse och folköl. Och så går vi mot Långholmen, mot sommarens första picknick. Staden är som grönast nu, träden som stoltast. Det är fasligt vackert och det slår mig att allt det här tillhör oss. Eller om det är vi som tillhör staden, naturen. Vad vet jag. Men vi har fri tillgång till parkerna, till stigarna, till de varma bergsklipporna, till vattnet,  till det höga vildvuxna gräsen där hundkexen sticker upp. Det är en tanke som gör mig lyckorusig.

Men känslan bryts snabbt. Väl framme möts vi av skräp. Engångsgrillar, plastförpackningar, cigarettfimpar, tomma ölburkar, en gammal blöja och glasskärvor ligger utslängda och övergivna här och var på grässlänten. Det ser ut som ett bombat skithus. Bokstavligen.

Hur kan människor som gillar att bada och picknicka göra så här? Det verkar mer som att de hatar stadens parker. Som att de har ett högst personligt hämndbegär: Nä den här gräsplätten var inte snäll så här får den! Varför plockar de annars inte upp efter sig?

Så svårt är det inte. Det är bara att ta några steg bort och där står de på rad – soptunnorna.

Jag blir löjligt förbannad. Så där så att jag nästan kokar. Här har vi allt detta fina, vi har natur och badplatser och vidunderliga utsikter. Vi har allemansrätt. Den är till för alla. Den är vår rättighet. Men vi har ju faktiskt skyldigheter också. Fatta det!, vill jag skrika men de jag vill läxa upp har försvunnit från platsen och lämnat kvar resterna. Min ilska finner ingen mottagare.

Så jag rasar nu i stället, och det här är till alla egoister, alla latmaskar, alla som inte förstår att den här marken tillhör alla. Till de som förväntar sig att andra ska plocka upp deras skit: Ni är dumma i huvudet och jag tycker inte om er. Gå och ha er jädrans picknick på en bilskrot i stället!

Och till er kära läsare: Picknicka mycket och länge för det är mysigt och härligt och än är det långt kvar till hösten.

Hon är ju speciell. Minns inte exakt hur länge vi haft ihop det. 19, kanske 20, år. Fast hon har aldrig sagt något om jämna årtal. Aldrig antytt att blommor eller champagne vore på sin plats.
Det är, hur som helst, mitt längsta förhållande. Med råge.

Helt okomplicerat har det inte varit. Blev ju inte så glad när Pernilla blev gravid med en annan.

– Ta min kompis, hon är lika bra som jag, sa hon.

Och det gick ju det också, men … känslan var inte riktigt densamma. Ändå blev det kompisen och jag en gång till, när Pernilla fick sitt andra barn.

Inte så att jag inte har bedragit henne i lönndom också. Fyra, fem gånger, kanske. Vet inte riktigt vad hon har känt. Leendet har varit lika glatt som vanligt när jag åter har dykt upp i hennes liv tre, fyra månader för sent. Vi har gått vidare. Låtsats som att det som har hänt inte har hänt.

En gång, på Kreta, gick jag till en man. Det gör jag aldrig om. Hans ickekänsla för hur jag ville ha det … hela jäkla semestern blev förstörd.

Det har funnits andra, innan Pernilla dök upp i mitt liv.

Har aldrig varit så blyg. Inte ens som nyinflyttad i storstaden Stockholm. När jag såg vad jag då tyckte var världens vackraste kvinna i ett fönster, gick jag bara in och sa:

– Hej.

– Hej, svarade hon.

Sedan kunde hon inte säga så förbaskat mycket mer, för hon var också nyinflyttad, fast från Teheran. Med lite svårigheter, fick hon ihop en mening till:

– Jag är upptagen, ta min kompis.

Och jag behövde verkligen någon just då, så jag log mot kompisen och sa:

– Du är lik Pat Benatar.

Hon såg lite smickrad ut, för den amerikanska popsångerskan toppade just då listorna med Hit me with your best shot. Sedan blev det hon och jag i tre år.

När den riktiga Pat Benatar hördes överallt på radion med Love is a battlefield, blev ”Pat Benatar” gravid och försvann ur mitt liv för gott. Hennes iranska väninna hade då rekordsnabbt lärt sig svenska, träffat en finansvalp eller något sådant, fått barn och flyttat till Östermalm.

Sedan gick det några år när jag planlöst snurrade runt i tillvaron med några olika kvinnor.

Det var Stefan i skivaffären Pet Sounds, Quentin Tarantinos favoritbutik, som presenterade mig för Pernilla. Han har i många år haft ihop det med hon som jag vänstrade med när Pernilla var gravid.

Nu kan man säga att Pernilla och jag har kommit till ro.

Hon behöver inte ens säga ”the same procedure as last time, Jan-Olov”, som betjänten i den klassiska tv-sketchen som SVT visar varje nyårsafton.

Hon vet att jag alltid skulle svara samma sak:

– The same procedure as always, Pernilla.

Hon fixar med mitt hår i 40–45 minuter. Vi pratar om allt möjligt i livet. De jämngamla barnen, våra partners, semesterplaner, filmer, böcker, krogar, Lena Philipsson (Pernilla är från Vetlanda…) och andra viktiga saker.

Hon gör alltid sitt bästa för att jag ska se ut som John Lennon på skivomslaget till LP:n Beatles for sale från 1964. Och jag lämnar frisörsalongen nöjd och belåten, trots att jag alltid snarare ser ut som Bobby Ewing under 1980-talets storhetstid i tv-serien Dallas.

Sedan går jag hem, tvättar håret igen och rufsar till det på mitt eget sätt.

Det är sådant vi män gör. Så kommer vi alltid att bedra våra frisörer, hur trogna vi än är mot dem …

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, 17, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

Redan i början av 1960-talet började nedskräpning bli ett problem utmed kusterna. När svensk tv 1964 gjorde en instruktionsfilm om sjövett ägnade man problemet ett alldeles eget avsnitt. Bland annat visar den korta filmen hur man på bästa sätt hanterar sina sopor till sjöss. Lösningen var typisk för den tiden och gick i korta drag ut på att se till att sänka skiten på djupet.

Bäst var att lägga alltsammans i en papplåda tillsammans med ett par stora stenar, knyta ihop paketet och hiva det överbord. Ett par hål i sidan på lådan gjorde att den försvann ur sikte lite extra snabbt. Enstaka ölburkar kunde snabbsänkas i djupet med hjälp av ett par lufthål i botten.

I dag ter sig allt detta såklart som fullständigt vansinne. Men så brukar det vara. I backspegeln har vi alla perfekt syn. Exemplen på detta är många.

På 1920-talet sågs cigarettrökning som höjden av sportighet. På 1950-talet såldes amfetamin som bantningspreparat. Asbest ansågs länge vara ett fantastiskt byggmaterial och det supergiftiga ämnet kreosot betraktades som ett utmärkt impregneringsmedel för trä.

Av detta kan vi lära en sak, nämligen att mycket av det vi i dag tar för normalt och vettigt kommer att framstå som rena galenskapen.

Frågan är bara vad.

Förbränningen av fossila bränslen betraktas ju redan som ett uppenbart vansinne av stora delar av världen, så det räknas liksom inte riktigt i det här sammanhanget. Detsamma gäller den huvudlösa överanvändningen av antibiotika som på sikt hotar göra oss helt värnlösa mot våra värsta fiender, bakterierna.

Men det finns ett par allmänt accepterade nutida företeelser som våra barn och barnbarn garanterat kommer att ställa sig undrande till.

Det första är vår sockerkonsumtion. Forskare har i decennier varnat för sockrets hälsorisker. Massor av studier har visat att det är kopplat till hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer, metabolt syndrom – till och med alzheimer. Ändå fortsätter vi vräka i oss. Min egen arbetsplats är inget undantag. Varje framgång, jubilar och storhelg ska firas med tårtor, godis och glass. I stort sett all fabrikslagad mat innehåller massor av socker. I lilla upplysta Sverige äter vi mer godis än i något annat land, drygt femton kilo per person och år. Även den vanliga maten är sötad till bredden. Ändå undrar vi varför alla dessa sjukdomar blir allt vanligare.

Jag är också rätt säker på att mina barnbarn kommer att undra hur i helvete vi tänkte när vi glatt fyllde planeten med plast. Varje år dumpas åtta miljoner ton i haven. Till år 2050 beräknas det finnas mer plast än fisk i haven. Det räcker med att åka till Bohusläns kust för att inse vidden av eländet. Där spolas 800 ton skräp från hela Europa iland varje år. När jag förra sommaren besökte Havstenssunds skärgård tvingades jag vada fram genom drivor av sopor på stränderna. Plastpåsar, plastförpackningar, plastflaskor, plastleksaker – ni fattar. Djuren misstar de färglada plastgrejerna för mat och dör med magarna fyllda med osmältbar skit som vi lämnat efter oss genom snart 70 års manisk plastkonsumtion.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

3 x tankar i mitt huvud

1. Sist jag blev skitförbannad var…

…när jag försökte ta mig hem genom den alltmer kaotiska Stockholmstrafiken.

2. Alla borde se filmen…

… Plastic Ocean av dokumentärfilmaren Craig Leeson. Av uppenbara skäl.

3. Min bästa huskur vid förkylning är…

…en stor whiskey och en bok.

När jag var i New York första gången mötte jag en tjej som bodde i samma hus som rollkaraktären Carrie Bradshaw i Sex and the city. Varje dag möttes hon av stora turistgrupper med kvinnor som satt på hennes trapp och fotograferade varann. Festligt, härligt men ibland även väldigt irriterande, svarade hon när jag frågade vad hon tyckte om det.

– Men jag vet så klart att det är en ynnest att få bo i de här kvarteren, så jag skulle aldrig få för mig att klaga.

Somliga bor redan mitt i en tv-serie, andra åker tvärs över hela världen för att besöka den plats de har drömt sig bort till. Det finns så klart en stark lockelse i att se den där Sex and the city-trappan i verkligheten. Vi kommer närmare Carrie. Närmare ett annat, mer spännande liv. Närmare det liv vi lever oss in i en halvtimme framför tv:n eller datorskärmen där Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte sippar på varsin Cosmopolitan och kvickt avhandlar ämnena män och sex. När du sitter på en berömd trapp på Manhattan tillsammans med väninnorna leker livet. Ingen trist vardag finns i sikte.

I dag finns det mängder av skräddarsydda resor och rundturer till filmernas och tv-seriernas magiska världar. Eller magiska och magiska. Ibland kanske man vill åka rätt in i en gubbes vardag. Visste ni att man kan åka i hundraåringens (efter boken och filmen Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann) fotspår i Flen?

Bussturen går från vårdcentralen i Malmköping, över Heden och sedan vidare till Byringe station, precis som huvudkaraktären Allan Karlsson gjorde.

Och precis lika exotiskt som Manhattan ter sig för ett svenskt Sex and the city-fan är Stockholm för utländska turister som har läst böckerna eller sett filmerna om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Under guidade turer på Södermalm kan de följa Stieg Larssons Millenuim-karaktärer i fotspåren.

Själv skulle jag vilja besöka Jane Austen-landet. Den storslagna engelska naturen, de små pittoreska byarna, slotten och trädgårdarna där Austens böcker ofta utspelar sig, är min drömvärld. Guiden får gärna besitta samma klipska ironi som Jane Austen och dagarna ska bestämt avslutas med en madeira eller sherry vid öppna spisen.

I år är det 200 år sedan Jane Austen dog och vi hyllar henne, den värld och de människor hon så skarpsinnigt skildrade i veckans tidning.

Vill du ha mer spänning? Fler riddare, bågskyttar och jättevargar? Läskiga monster som heter White walkers? Nu drar sjunde säsongen av tv-serien Game of thrones i gång och vi har besökt Nordirland där större delen av serien har spelats in. Läs om det på sidorna 64–68.

Så här i post-studenttider kan jag berätta att det här med vara vuxen egentligen inte behöver vara så klurigt. Faktum är att vuxendomen kan kokas ner till ynka tre riktigt viktiga måsten:

1. Var hel och ren.

2. Kom i tid.

3, Håll ordning på dina papper.

Den sista punkten är den viktigaste för inga deodoranter i världen kan rädda ett bortslarvat brev från en myndig myndighet. Och breven kommer att komma: vi talar försäkringar, hyreskontrakt, avtal, räkningar, biljetter, kvitton, bostadsföreningsutskick, kontoutdrag, fondavräkningar, läkarbesked… Trots den digitala utvecklingen tvingas man som vuxen hantera enorma högar med papper varje år, och högarna har förmågan att limma fast sig på köksbordet för evigt om man inte agerar. En del går i sophanteringen direkt, en del ska sparas av någon oklar arkiveringsorsak, andra åtgärdas direkt.

Som deklarationen. Den river man snabbt ut ur plasten, ögnar igenom, hoppar av glädje eller rycker på axlarna eller svär åt. Och sen greppar man telefonen/datorn och knappar in de där raderna av siffror så att man alldeles säkert vet att den eventuella återbäringen dundrar in på kontot två veckor före midsommar precis som den brukar.

Väl?

Väl?

Vi kan väl dra igenom den tredje punkten igen:

3. Håll ordning på dina papper.

Det ska inte vara så klurigt.

Så varför upptäckte jag då den åttonde juni i år att det minsann inte alls var på väg några kulor till mitt konto? Varför sa handläggaren på Skatteverket med trött röst att det inte alls syntes att jag hade deklarerat? Varför sa hen till och med att jag inte alls hade deklarerat?

För att jag glömde deklarera.

Jag rev upp plasten, ögnade igenom, gladdes åt de sju lakanen som skulle förgylla min sommar OCH GLÖMDE SEN ATT KNAPPA IN DE DÄR RADERNA AV SIFFROR.

Man glömmer inte att deklarera. Själva inskickningsproceduren är den enklaste som finns, förutsatt att du inte har några avdrag eller tillägg att göra. Även en icke-vuxen skulle klara av uppgiften.

Men det är faktiskt här som det blir riktigt klurigt. För när man är vuxen är det ingen som ringer från Skatteverket den 3 maj och påminner dig om att du glömt. Det förväntas att du inte ska glömma.

Vi får lägga till en viktig punkt i vår lista:

4. Glöm inte att dubbelkolla så att du verkligen håller koll på dina papper. Annars kan det bli straffavgift och skam och alldeles för sena kulor och vi måste alltid komma i tid. Och vara hela och rena. Och komma i tid och vara hela och rena.

Vuxendom, rena leken ju.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

… ingefära, citron och honung i hett vatten. Blanda, drick.

2. Sist jag blev skitförbannad var…

… när jag höll på att bli överkörd av en stor, vräkig bil utanför dagis.

3. Alla borde se filmen…

…  Moderna tider med Charlie Chaplin… eftersom den är min absoluta favorit.

4. Jag blir charmad om …

… ni tar mitt filmtips ovan på allvar.

Veckans krönikör

Namn: Olivia Svenson.

Ålder: 39 år.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

Gör: Arbetar som journalist.

Varför heter det 40-årskris? Jag har tänkt på det ett tag. Som att det skulle vara den stora och enda krisen i ens liv. Den får oförtjänt mycket uppmärksamhet tycker jag.

Vad hände med 13-årskrisen? Den får ingen kredd alls. 13-årskrisen där man helt plötsligt blev fåordig, bara fick fram ett grumligt ”mm” eller ett snäsigt, suckande ”jaaa” om någon vuxen tilltalade en.

Då när det kändes jobbigt att möta en annans blick, när ingen deodorant i världen var tillräckligt potent och finnarna blommade upp i ansiktet. Då när kroppen värkte och allt blev så jäkla svårt.

Då när man kunde skolka från skolan bara för att man hade fått för sig att man var ful och äcklig och ville skona omgivningen från en själv. Fastän nästan alla var dumma i huvudet.

Och sedan kom 16-årskrisen. Varför pratar vi inte om den?

16-årskrisen var likadan som 13-årskrisen men med tillägget mega-ångest. Ångest för framtiden. Ångest för att bli ensam kvar när alla andra blev ihop med någon. Ångest för att kanske aldrig bli älskad eller kunna älska. Ångest för att få aids och dö. Ångest för att vara blekast på badplatsen. Ångest för det man sa på skolgården igår. Ångest för det man inte sa. Ingen räknar in 16-årskrisen när man pratar om livskriser.  Jag tycker att det är orättvist. Varför får 40-årskrisen all ära och glans? Den är ju rena
rama tramset i jämförelse.

Efter 26-årskrisen – vad ska jag egentligen
göra med mitt liv? – och 33-årskrisen – varför har jag inte kommit längre? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Har jag cancer? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? – har man ju vant sig. Det är så här livet är. En enda lång kris.
Eller åtminstone en kamp.

När man fyller 40 har man hälften kvar. Om man har tur. Hälften har man lyckats ta sig igenom. Det är jäkligt bra gjort tycker jag. Hurra för alla 40-plussare! Din kris är snart avklarad, sen kommer nästa!

En som snart faktiskt har klarat av just hälften är kronprinsessan Victoria. I veckan fyller hon 40 år! I veckans tidning skriver vi om hennes hemliga nätverk.

Historien är full av ensamma genier.

Åtminstone den historia vi berättar.

Nästan alla som gått grundskolan kan haspla ur sig en handfull om de så väcks mitt i natten: Da Vinci, Gutenberg, Newton, Watt, Edison, Morse, Graham Bell.

De ståtar myndigt över läroplaner och vårt kollektiva medvetande – intellektuella giganter som utmanat dogmerna, tänkt det otänkbara, kommit på saker som ingen annan kunnat föreställa sig.

Men det finns ett problem.

Bilden av det ensamma geniet är i grunden felaktig, och bidrar till en farlig missuppfattning av hur världen fungerar.

Vi kan ta exemplet James Watt, känd för att med sin ångmaskin ha kickstartat den mest omvälvande process mänskligheten gått igenom: den industriella revolutionen.

Men varför Watt, varför just då? Varför inte en antik grekisk uppfinnare, eller en romersk? För att han var ett unikt geni?

Nej. Snarare för att Watt verkade under de bästa förutsättningarna för just den upptäckten. Många små tekniska språng hade gjort att skepp på 1770-talet kunde segla vart som helst i världen. Handeln över Atlanten – som var omöjlig för romarna – hade i Västeuropa skapat en ekonomisk tillväxt utan motstycke.

I särskilt Storbritannien skapade det kapitalstarka köpmän, men drev också upp lönerna. Muskelkraft var dyrt. Av en lycklig slump hade Storbritannien världens största bestånd av lätt- tillgänglig kol – vid den första tidpunkten i historien där det blev viktigt.

Att någon i den kontexten skulle “uppfinna” en maskin som använde den relativt billiga kolen för att driva maskiner var logiskt.

Att det inte skedde i Kina – där de låga lönerna gjorde en enda ångpump lika dyr som 600 gruvarbetare – är lika logiskt.

“Newton, Watt och deras kollegor,” skriver Ian Morris, professor i historia vid Stanfords universitet, “var förmodligen inte mer briljanta än Cicero, Shen Kuo och deras; de tänkte bara på andra saker.”

Professor Morris myntar i sitt praktverk ”Why the west rules – for now” ett teorem som jag tycker kommer närmast att förklara den vetenskapliga historien:

Varje tid får de tankar den behöver.

Det är lika otänkbart att James Watt skulle uppfunnit sin ångmaskin om han levt på 700-talet, som att ingen annan hade uppfunnit den om Watt aldrig funnits.

Principen bakom Watts maskin var dessutom känd redan innan han “uppfann” den. Faktum är att få upptäckter i dag associeras med namnet på den som först kom på dem. Företeelsen har till och med ett namn: Stiglers lag (lämpligt nog uppfunnen av Robert Merton, redan 25 år tidigare).

Ett geni är aldrig ensamt, utan resultatet av alla uppfinningar som redan gjorts. Av tusentals – miljontals – människors envetna gnetade, fixande, prövande och byggande för att göra sina liv lite lättare att leva. Små, små upptäckter läggs till varandra, tills det omöjliga plötsligt är möjligt.

I framtiden kanske namn som Mark Zuckerberg läggs till listan över berömda män. Som om inga socia­la nätverk funnits före honom, eller aldrig skulle uppfunnits utan honom.

I det perspektivet kan man fundera på vad en innovation som Facebook verkligen är värd – och om en förmögenhet på runt 600 miljarder kronor för en enda man är en rimlig belöning.

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Ja. Bor: Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

Inte lägga sista handen vid den här krönikan.

2. Jag dansar om …

The Plan spelar Mon amour.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… Inte tvivlade på min egen förmåga.

4. Jag önskar att jag hade skrivit Ulysses av James Joyce… 

… för då skulle jag inte behöva känna mig tvingad att läsa den.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …

… längsta tänkbara.

Vem var det som döpte havskatt till havskatt? Jag är uppriktigt intresserad. Hur tänkte hen? Havskatten är ju en ful fisk och sannerligen inte ens lik en katt! Ingenstans. Ändå tyckte tydligen någon att havskatt var ett lämpligt namn. Det är besynnerligt.

Min kompis har en Burmakatt. Jag bokstaverar: BURMA-KATT. Så heter rasen. Men nu ska ni få höra: Den kommer inte alls från Burma. Den är framavlad i San Francisco, USA. Lurendrejeri, säger jag bara.

Saker och ting är inte vad de heter, eller som de ser ut att vara. Jordnöten till exempel, den borde ju vara en nöt. Det låter väl rimligt? Men nä nä, den är minsann en slags ärtväxt! Varför heter den inte jordärt då, undrar jag. Vem kom på den kollriga idén att kalla den för jordnöt?

Och så har vi fallet med bananen. Den ligger där i fruktdisken och bara väntar på att man ska göra en fruktsallad av den. Men nej, bananen är ingen frukt. Den är ett bär! Det är bananas – bär är ju små och gulliga. Som vinbär till exempel eller som krusbär. Inte kan den i jämförelse groteska bananen vara ett bär? Jo, tydligen. Så oerhört enfaldigt.

Och nu till detta ständigt återkommande dilemma: Björn är inte Björn. Det är Benny som är Björn! Visst är det helt uppåt väggarna? Jag visste ­redan när jag var liten att en som heter Björn är  frodig och har mycket skägg, men det är minsann ingen sabla ordning på ABBA.

Nänä!

Men åter till bären. I veckans tidning har vi gått all in på jordgubbar. Vi saftar, syltar och vi bakar jordgubbstårta. Och nu kommer vi till något mycket egendomligt: Ur vetenskaplig synvinkel, är jordgubben inte ett bär utan en sammansatt frukt med nötter. De egentliga frukterna är ”bärets” gula prickar. Jordgubben är således en skenfrukt, eller en falsk frukt som det också kallas.

Har ni hört något så dumt?

Jag ger upp nu.