Hon är ju speciell. Minns inte exakt hur länge vi haft ihop det. 19, kanske 20, år. Fast hon har aldrig sagt något om jämna årtal. Aldrig antytt att blommor eller champagne vore på sin plats.
Det är, hur som helst, mitt längsta förhållande. Med råge.

Helt okomplicerat har det inte varit. Blev ju inte så glad när Pernilla blev gravid med en annan.

– Ta min kompis, hon är lika bra som jag, sa hon.

Och det gick ju det också, men … känslan var inte riktigt densamma. Ändå blev det kompisen och jag en gång till, när Pernilla fick sitt andra barn.

Inte så att jag inte har bedragit henne i lönndom också. Fyra, fem gånger, kanske. Vet inte riktigt vad hon har känt. Leendet har varit lika glatt som vanligt när jag åter har dykt upp i hennes liv tre, fyra månader för sent. Vi har gått vidare. Låtsats som att det som har hänt inte har hänt.

En gång, på Kreta, gick jag till en man. Det gör jag aldrig om. Hans ickekänsla för hur jag ville ha det … hela jäkla semestern blev förstörd.

Det har funnits andra, innan Pernilla dök upp i mitt liv.

Har aldrig varit så blyg. Inte ens som nyinflyttad i storstaden Stockholm. När jag såg vad jag då tyckte var världens vackraste kvinna i ett fönster, gick jag bara in och sa:

– Hej.

– Hej, svarade hon.

Sedan kunde hon inte säga så förbaskat mycket mer, för hon var också nyinflyttad, fast från Teheran. Med lite svårigheter, fick hon ihop en mening till:

– Jag är upptagen, ta min kompis.

Och jag behövde verkligen någon just då, så jag log mot kompisen och sa:

– Du är lik Pat Benatar.

Hon såg lite smickrad ut, för den amerikanska popsångerskan toppade just då listorna med Hit me with your best shot. Sedan blev det hon och jag i tre år.

När den riktiga Pat Benatar hördes överallt på radion med Love is a battlefield, blev ”Pat Benatar” gravid och försvann ur mitt liv för gott. Hennes iranska väninna hade då rekordsnabbt lärt sig svenska, träffat en finansvalp eller något sådant, fått barn och flyttat till Östermalm.

Sedan gick det några år när jag planlöst snurrade runt i tillvaron med några olika kvinnor.

Det var Stefan i skivaffären Pet Sounds, Quentin Tarantinos favoritbutik, som presenterade mig för Pernilla. Han har i många år haft ihop det med hon som jag vänstrade med när Pernilla var gravid.

Nu kan man säga att Pernilla och jag har kommit till ro.

Hon behöver inte ens säga ”the same procedure as last time, Jan-Olov”, som betjänten i den klassiska tv-sketchen som SVT visar varje nyårsafton.

Hon vet att jag alltid skulle svara samma sak:

– The same procedure as always, Pernilla.

Hon fixar med mitt hår i 40–45 minuter. Vi pratar om allt möjligt i livet. De jämngamla barnen, våra partners, semesterplaner, filmer, böcker, krogar, Lena Philipsson (Pernilla är från Vetlanda…) och andra viktiga saker.

Hon gör alltid sitt bästa för att jag ska se ut som John Lennon på skivomslaget till LP:n Beatles for sale från 1964. Och jag lämnar frisörsalongen nöjd och belåten, trots att jag alltid snarare ser ut som Bobby Ewing under 1980-talets storhetstid i tv-serien Dallas.

Sedan går jag hem, tvättar håret igen och rufsar till det på mitt eget sätt.

Det är sådant vi män gör. Så kommer vi alltid att bedra våra frisörer, hur trogna vi än är mot dem …

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, 17, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.