Varför heter det 40-årskris? Jag har tänkt på det ett tag. Som att det skulle vara den stora och enda krisen i ens liv. Den får oförtjänt mycket uppmärksamhet tycker jag.

Vad hände med 13-årskrisen? Den får ingen kredd alls. 13-årskrisen där man helt plötsligt blev fåordig, bara fick fram ett grumligt ”mm” eller ett snäsigt, suckande ”jaaa” om någon vuxen tilltalade en.

Då när det kändes jobbigt att möta en annans blick, när ingen deodorant i världen var tillräckligt potent och finnarna blommade upp i ansiktet. Då när kroppen värkte och allt blev så jäkla svårt.

Då när man kunde skolka från skolan bara för att man hade fått för sig att man var ful och äcklig och ville skona omgivningen från en själv. Fastän nästan alla var dumma i huvudet.

Och sedan kom 16-årskrisen. Varför pratar vi inte om den?

16-årskrisen var likadan som 13-årskrisen men med tillägget mega-ångest. Ångest för framtiden. Ångest för att bli ensam kvar när alla andra blev ihop med någon. Ångest för att kanske aldrig bli älskad eller kunna älska. Ångest för att få aids och dö. Ångest för att vara blekast på badplatsen. Ångest för det man sa på skolgården igår. Ångest för det man inte sa. Ingen räknar in 16-årskrisen när man pratar om livskriser.  Jag tycker att det är orättvist. Varför får 40-årskrisen all ära och glans? Den är ju rena
rama tramset i jämförelse.

Efter 26-årskrisen – vad ska jag egentligen
göra med mitt liv? – och 33-årskrisen – varför har jag inte kommit längre? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Har jag cancer? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? – har man ju vant sig. Det är så här livet är. En enda lång kris.
Eller åtminstone en kamp.

När man fyller 40 har man hälften kvar. Om man har tur. Hälften har man lyckats ta sig igenom. Det är jäkligt bra gjort tycker jag. Hurra för alla 40-plussare! Din kris är snart avklarad, sen kommer nästa!

En som snart faktiskt har klarat av just hälften är kronprinsessan Victoria. I veckan fyller hon 40 år! I veckans tidning skriver vi om hennes hemliga nätverk.