Redan i början av 1960-talet började nedskräpning bli ett problem utmed kusterna. När svensk tv 1964 gjorde en instruktionsfilm om sjövett ägnade man problemet ett alldeles eget avsnitt. Bland annat visar den korta filmen hur man på bästa sätt hanterar sina sopor till sjöss. Lösningen var typisk för den tiden och gick i korta drag ut på att se till att sänka skiten på djupet.

Bäst var att lägga alltsammans i en papplåda tillsammans med ett par stora stenar, knyta ihop paketet och hiva det överbord. Ett par hål i sidan på lådan gjorde att den försvann ur sikte lite extra snabbt. Enstaka ölburkar kunde snabbsänkas i djupet med hjälp av ett par lufthål i botten.

I dag ter sig allt detta såklart som fullständigt vansinne. Men så brukar det vara. I backspegeln har vi alla perfekt syn. Exemplen på detta är många.

På 1920-talet sågs cigarettrökning som höjden av sportighet. På 1950-talet såldes amfetamin som bantningspreparat. Asbest ansågs länge vara ett fantastiskt byggmaterial och det supergiftiga ämnet kreosot betraktades som ett utmärkt impregneringsmedel för trä.

Av detta kan vi lära en sak, nämligen att mycket av det vi i dag tar för normalt och vettigt kommer att framstå som rena galenskapen.

Frågan är bara vad.

Förbränningen av fossila bränslen betraktas ju redan som ett uppenbart vansinne av stora delar av världen, så det räknas liksom inte riktigt i det här sammanhanget. Detsamma gäller den huvudlösa överanvändningen av antibiotika som på sikt hotar göra oss helt värnlösa mot våra värsta fiender, bakterierna.

Men det finns ett par allmänt accepterade nutida företeelser som våra barn och barnbarn garanterat kommer att ställa sig undrande till.

Det första är vår sockerkonsumtion. Forskare har i decennier varnat för sockrets hälsorisker. Massor av studier har visat att det är kopplat till hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer, metabolt syndrom – till och med alzheimer. Ändå fortsätter vi vräka i oss. Min egen arbetsplats är inget undantag. Varje framgång, jubilar och storhelg ska firas med tårtor, godis och glass. I stort sett all fabrikslagad mat innehåller massor av socker. I lilla upplysta Sverige äter vi mer godis än i något annat land, drygt femton kilo per person och år. Även den vanliga maten är sötad till bredden. Ändå undrar vi varför alla dessa sjukdomar blir allt vanligare.

Jag är också rätt säker på att mina barnbarn kommer att undra hur i helvete vi tänkte när vi glatt fyllde planeten med plast. Varje år dumpas åtta miljoner ton i haven. Till år 2050 beräknas det finnas mer plast än fisk i haven. Det räcker med att åka till Bohusläns kust för att inse vidden av eländet. Där spolas 800 ton skräp från hela Europa iland varje år. När jag förra sommaren besökte Havstenssunds skärgård tvingades jag vada fram genom drivor av sopor på stränderna. Plastpåsar, plastförpackningar, plastflaskor, plastleksaker – ni fattar. Djuren misstar de färglada plastgrejerna för mat och dör med magarna fyllda med osmältbar skit som vi lämnat efter oss genom snart 70 års manisk plastkonsumtion.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Sist jag blev skitförbannad var…

…när jag försökte ta mig hem genom den alltmer kaotiska Stockholmstrafiken.

2. Alla borde se filmen…

… Plastic Ocean av dokumentärfilmaren Craig Leeson. Av uppenbara skäl.

3. Min bästa huskur vid förkylning är…

…en stor whiskey och en bok.