Min semester är slut. Fyra veckor kändes som en oändlighet i början av sommaren men de försvann i en rasande takt. Som en middag med ­goda vänner; vid sju sätter man sig ner till bords och vips så har klockan slagit mitt i natten.

Tid är en besynnerlig grej. Jag har märkt att den går fortare ju äldre jag blir. När jag fyllde tjugo tog det jättelång tid innan jag blev 30. Sedan gick det snabbare att fylla 40 och nu när jag är 45 rusar dagarna, årstiderna och åren förbi. Jag hinner väl knappt skriva klart här förrän jag har fyllt 50.

Aldrig trodde väl jag, när jag var rastlösa 16 år, att jag skulle ställa den här frågan: Hur gör man för att få tiden att gå långsammare? Är det någon som vet

När jag var liten var sommarlovet lika långt som ett sekel. Nu får man vara glad om sommaren varar några dagar. Eller som Tomas Ledin ­visste redan när han var 30 och skrev de här trallvänliga raderna: Sommaren är kort/det mesta regnar bort/men nu är den här /så ta för dig /solen skiner idag.

När jag hör den låten på radio i dag  tycks det mig som den har fått en mollklingande ton. Ett vemod jag tidigare inte har urskiljt. Kanske är det till Tomas Ledin jag ska ställa min fråga. Han verkar vara mycket klok. Nu när han har fyllt 65 tackar han ja till saker han aldrig skulle  ha tackat ja till tidigare berättar han för Söndag på sidorna 44-49.

– Det får vara lite läskigt ibland, helt enkelt. Mitt tidsperspektiv är annorlunda numera, jag har insett att livet inte är en autostrada, säger han.

Själv gör jag inte så många läskiga saker än utan tar helst det säkra före det osäkra. Häromdagen ställde jag mig till exempel i kön till ett äldreboende. Ja, det är väl snart dags att flytta in.