Det är naturligtvis helt i sin ordning att ifrågasätta saker som verkar
suspekta. Som när en läsare mejlar mig efter att jag använt uttrycket ”pö om pö” i en artikel: ”Snälla du … ta en kurs i svenska. Beklagligt”.

Jag frågar vad hon menar, timmarna går och hon svarar:  ”Nu får jag be dig om ursäkt. Trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde skriva pö om pö. Att försvenska franska så är ju stötande. I SAOL hittade jag inte pö om pö. Det gjorde jag nu i ett annat lexikon. Jag tycker att det är så oerhört trist att jag läser så mycket ’dålig svenska’ i tidningar, därav min reaktion.”

Det kan naturligtvis hända att journalister – såväl som bagare och flygkaptener – gör fel nån gång. Pinsamt. Men sånt händer och kan i bästa fall korrigeras. I fallet ovan vändes en attack till en ödmjuk ursäkt som jag har haft i bakhuvudet sedan dess.

Vissa läsare, oftast män, mejlar rena spyor om den kvinnliga (of course) kändis jag skrivit om snarare än om mig. Hur blir man så vilsen att man tror att man själv tycker så rätt?
Så rätt att det ska gå ut över andra människor?

Vad får gifta fru Angela Merkel, som verkar handlingskraftig och vettig i så många fall, ut av att vara emot homovigslar 2017? Hur kan man på allvar gå runt och tycka att man själv förtjänar något, till exempel något så banalt men ändå inkluderande som att få gifta sig – men att andra likvärdiga vuxna människor inte ska få göra det? För att det är ”fel”? För att det ”strider mot naturen”? Eller för att vissa människor tycker att de har mer rätt till ett bättre liv än andra?

När förbyts en idealistisk människa till en (vanligen) medelålders köttklump som överklagar nybyggen av bostäder för att det förstör deras havsutsikt? När blir en flådig balkongvy över Mälaren viktigare än andras rätt till tak över huvudet? När man investerat i en lägenhet med havsutsikt antar jag.

Under sommaren har jag sporadiskt lyssnat igenom poddversionen av Aftonbladets granskning ”Det svenska hatet”. Metodiskt går Gellert Tamas igenom det moderna hatets framväxt i Sverige, via folkmord efter folkmord i olika länder. Hur kan alla dessa människor tycka att de har rätt att döda andra människor för att de är annorlunda? Gång på gång genom historien har människor forslats ihop i lador, skjutits ihjäl och bränts upp.

Man kan säkert tycka att det är ”fint” med mördare som sedan ångrar sig. Växer upp, gör avbön och ber om ursäkt. Men då har deras egotrippar redan kostat människor liv. Det är lite sent att ångra sig då.

En gång i tiden var vi krälande grottmänniskor, och säkert lika bestialiska mot varandra som nu. Sedan dess har vi lärt oss att vi i våra liv förtjänar lyxiga prylar, nya kläder och glassiga resor.

Det kanske vi gör, precis som stackarna som aldrig under sina år på jorden kommer få det. Men det vore inte fel med lite ödmjukhet under framfarten. Gärna innan skadan är skedd.

Eller … så har jag väl helt fel förstås.

Veckans krönikör:
Namn: Andreas Hansson. Ålder: 31.  Familj: Föräldrar och tre syskon i Bohuslän.
Bor: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm. Gör: Journalist på Aftonbladet.