Jag minns min första skoldag. Jag hade en röd axelväska med Snövit och de sju dvärgarna på. Den var fin. Alla ­andra tyckte det också. Det var viktigt att vara fin den där första dagen.

Jag minns min första dag i gymnasiet. Hela jag var ett med­vetet val. Den korta kjolen, skinnpajen, det lila läppstiftet och det illröda håret. Jag var tuff och orolig och skeptisk. Men jag ville sticka ut. Det var viktigt.

Jag fick se ut som jag ville. Någon gång fick jag skåpet in­sparkat. Ibland skrek någon bög – ja, de lättprovocerade som sysslade med att hata på min skola var inte så smarta. Men ­annars gick dagarna obemärkt förbi. Jag var en smådeprimerad tonåring i en svensk småstad. Att gå till skolan krävde varken kraft eller mod.

När folk säger att de är stolta över att komma från olika orter eller platser i Sverige tiger jag. Jag är inte stolt. Det var ingen bedrift att växa upp på 70-talet. Det var ingen bedrift att gå på en kommunal skola där alla liknade varandra. Det var inget problem att sticka ut. Om man var vit.

När Gloria Ray Karlmark, i dag 75 år, gick genom skolporten gjorde hon det med risk för sitt liv. Det mod hon hade när hon dag efter dag klev in på Little Rock Central highschool i USA är det få som har behövt uppbåda. Vi har aldrig gått till skolan och mött en mobb på flera hundra personer. Unga och gamla, män och kvinnor som skrek ut sitt hat, som slogs och sparkade och hotade.

– Trots att vi hade militäreskort vart vi än gick i skolan fick vi knuffar och slag. Varje dag kom vi hem med revor på kläderna, hade fått illaluktande vätskor hällda över oss och stick med vassa föremål, berättar hon för Söndag i veckans tidning.

Gloria klädde sig som alla andra, försökte inte att provocera, att sticka ut. Men hon var en svart kvinna i en vit skola. I år är det 60 år ­sedan som de första svarta eleverna, däribland Gloria, tog stegen in på den tidigare rassegregerade skolan i Little Rock. Deras skolgång var en bedrift. Deras mod förändrade. Det blev ett av startskotten ­medborgarrättsrörelsen i USA.

Jag kan inte låta bli att jämföra. Fundera på hur det hade varit om det varit jag. Men det går inte. Jag hade sprungit hem med mitt tuffa lila läppstift och gråtit. Jag hade aldrig haft ­modet.

Jag hoppas innerligt att Gloria känner stolthet. Och eftersom jag inte kan vara stolt själv kan jag ­vara stolt över henne och över de vänner som med civilkurage, mod och kunskap står upp mot de ­rasistiska krafter som i dag försöker slå ner på allas lika värde och den värme, kärlek och empati som är människan.