Fiskbullar. Bara ordet får mig att förnimma den hemska lukten. Jag åt nästan allt på lunchen i skolbespisningen men gränsen gick där. Vid fiskbullar. Aldrig någonsin kommer jag att öppna en burk, än mindre äta innehållet. Eller, kanske om jag får tiotusen spänn. Jag är förhandlingsbar.

Men jag har en kompis, vi kan kalla henne för Johanna, som är jättekonstig. Hon älskar fiskbullar. Så pass att hon alltid har en konservburk redo i kylen. Man vet ju aldrig när man kan bli blixtsugen. Fiskbullar i hummersås ska det visst vara. À la Johanna. Ja, hon lyxar till det och blandar i creme fraiche. Och så en skvätt vin i både kastrullen och glaset. Vitt, franskt, fruktigt.

Och just där börjar jag att förstå.

Att en människa helt frivilligt äter och till och med njuter av fiskbullar är en gåta men kombinationen är genial. Det enkla med det eleganta.

Som den gången vi gjorde pyttipanna, det vill säga värmde på en påse fryst i stekpannan, och öppnade det där rödvinet jag fick i födelsedagspresent.
Aldrig har vin smakat så gott! Jag har ätit och druckit dyrt på lyxrestaurang och det kommer inte ens i närheten. Så anspråkslöst och preten­tiöst på samma gång.

Jag vet inte om champagne går bra ihop med pannkakor men jag gillar tanken. ­Eller varför inte blodpudding och ett glas Barolo? Och ser det inte gott ut också? Som i  nordamerikanska tv-serier där de märkligt ofta ståäter asiatisk hämtmat ur kartonger sam­tidigt som de häller upp ett glas vin vid köksön. Jag blir alltid ­sugen på att äta nudlar på det där viset när jag ser det.

På sidan 60 tipsar vår ­vin­expert om ett vitt vin i 120-kronorsklassen som han tycker att vi ska äta hemgjorda fiskpinnar till. Sådana där man ska stå och göra själv. Orka! Jag tar vägen förbi Ica:s frysdisk på ­vägen hem. Och tar fram vinet ur kylen. Tusan vilken lyx!