Läste om en ung man i 30-årsåldern som var trött på sitt vardagliga jag.
Så han började träna och den normala killen förvandlades snart till en superhunk. Men han var inte nöjd med det. För att bli ännu mer attraktiv färgade han hår och skägg grått – för han ville se mycket äldre ut!

 I somras fyllde jag, lätt chockad, 60 år. Jag som ännu inte bestämt vad jag ska göra när jag blir stor.

 Med det följde även flera av den nya tidens ”ålderströst”: ”60 är det nya 30”, ”livet börjar
vid 60”, ”åren efter 60 blir de roligaste i ditt liv”, ”åldern är bara en siffra”.

 Så det låter ju lovande. Det är alltså nu det börjar! Det är kanske därför unga vill bli grånande klonade Clooneys eller åtminstone Dressman-modeller…

För kanske är det snarare så att 30 är det nya 60?

Bara att luta sig mot sin nya heta ålder och se fram emot en nystart.

Fast vägen till grånande 60-åring är lång. Det krävs erfarenheter från ett långt liv för att man på riktigt ska kunna fylla ut sitt trend-jag. Vi 50-talister tillhör ju den glömda generationen mellan buffliga 40-talister och ironiska 60-talister. Tack och lov tycker jag.

Fikade nyligen med en jämnårig vän och vi konstaterade att vi växt upp i den bästa av tider. Vi har fått njuta av det bästa av den snabba utvecklingen, med hela världen ständigt inom räckhåll. Vi har fått uppleva allt det där som var bättre förr.

Födda i hoppets 50-tal och uppväxta i optimismens och omvälvningens 60-tal då vi i skolan fick veta att Sverige var bäst i världen. Vi blev vuxna i det frigjorda och färgstarka 70-talet och blev Jack-rebelliska. Karriären tog fart under det yuppie-dominerade 80-talet; jag började jobba på Aftonbladet för exakt 30 år sedan. Och så etablerade jag mig med min kärlek när det öppensinnade 90-talet gjorde det möjligt, när jag 38 år gammal träffade min man och det samtidigt blev möjligt för oss att gifta oss. Där och då ”stannade” jag. Sedan dess har jag känt mig som 38 år.

Även om jag då och då tvingats inse att så inte är fallet. Som när jag för några år sedan började spela rugby och åkte på en smäll med stukad fot som följd. I stället för uppmuntran av mitt fysiska initiativ bad doktorn mig att byta till – golf.

Eller när jag fnyste åt en gubbe för att vara för gammal och sinka oss andra i kön, men sedan fick klart för mig att jag var betydligt äldre själv.

 Eller när jag nyligen var på semester på Island och fikade med yngre vänner på ett trendigt café. Bordsgrannen tappade sin flaska på golvet och när jag skulle plocka upp den låste sig min 60-åriga rygg så att jag inte kunde vända mig, utan såg bara armen på den tacksamma gästen. Efteråt informerades jag om att armen tillhörde världsstjärnan Björk!

 Eller allra värst – när jag blev tillfrågad om jag skulle ha senior-rabatt! Vid 38 års ålder! Mentalt alltså.

 När Facebook i somras påminde mig om min höga ålder och det rasade in hundratals gratulationer insåg jag att jag måste vara helt rätt. För det var inga ”tycka synd om-hälsningar” utan bara gratulationer till att jag äntligen blivit 60.

Äntligen har jag blivit vuxen! Det är nu livet börjar. Så jag sträcker på mig och… aj, där låste sig ryggen igen.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

… ha all möjlig uppmärksamhet och omvårdnad. Inga blir så sjuka som vi medel­ålders män.

2. Jag dansar om…

… det spelas klassiska discohits.  Jag är inte svår att bjuda upp.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… hoppar fallskärm.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… en generationsroman.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja …

… en överdådig romantisk middag med mitt livs kärlek.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 60. Familj: Maken Pär Jonasson. Bor: Lägenhet i Hammarby sjöstad Gör: Printredaktör på Aftonbladet.