Vi har följt varandra i många år, C och jag, och diskuterat våra äktenskap, skilsmässor, olika manspersoner med mera. Det är hon som en dag på lunchen säger:

– Tänk att det är så lika. När en relation tar slut, det följer precis samma mönster. Det är nästan exakt samma ordalydelser till och med. Som att det finns en mall.

Det är så klart inget som någon vill medge, det hon säger. Men bevisen hopar sig, ju äldre man blir. Det verkar inte bättre att än att det finns en mall, en dramaturgi. Inte bara för uppbrott, utan för hela livet. Kanske är det sant att allt är variationer på det grekiska dramat. Bara rekvisitan ändras med århundradena. Bud­bärare och orakel byts mot mobiltelefoner och psykologer. Men egentligen är inget nytt under solen.

Jag åker och hälsar på vänner i ett annat land. Ett lyckligt äkta par – för omväxlings skull – och deras barn. Kärleken blomstrar fortfarande, men den hotas lite av ett helt annat drama: ett av barnen mår inte bra. Jag och min väninna promenerar i timmar, sitter på uteserveringar och pratar.

Det är också under den här resan jag vaknar och tror att någon skojat med mig och hällt ­vatten i sängen. Men det är bara mitt eget blod jag flyter omkring i. Det var tydligen den tiden i månaden.

När jag åker hem känner jag mig glad att jag var hos min vän just när hon behövde någon att prata med. Men också sorgsen att inte ha vetat tidigare vad som pågått.

Och jag tänker att det i varje familj eller enhet finns en hemlighet som måste avslöjas. Mellan 40 och 50 raserar vi det vi mellan 30 och 40 varit fullt upptagna med att bygga upp, vårda, fernissa. Alla verkar ha sitt personal hell – skilsmässa, otrohet, disharmoniska barn. Det gör alla ens egna trassligheter till något mer än en tillfällighet. De blir en del av ett mönster. Som att det nödvändigtvis måste vara jobbigt vid den här ­tiden i livet. Som att jag inte kommer undan.

I augusti håller Lucifer Kroatien i ett svettigt grepp. Jag är kantig och arg när jag kommer dit. Hela våren har det varit kvinnligt krångel. Sommaren har varit en katastrof för min hud. Och ännu en besvikelse i kärlek, samma kärlek, har tagit på krafterna.

I den kroatiska hettan ser jag hur lika jag och mina två väninnor är, utifrån sett. Vi är ­inflyttade stockholmare, jobb i samma bransch, två tonårsbarn var, frånskilda.

Men medan allting liksom bråkar för mig, är det som att de fått ordning på sina kroppar och kärleksliv.

Då slår det mig att de är ett par år äldre än mig.

Kanske kan jag så småningom bli som dem.

Kanske kan det bli ordning på livet och huden till slut.

Kanske är det bara att hålla huvudet kallt och vänta.

Väder-appen visar 38 grader och jag gör som de gör. Håller mig i skuggan när det blir för varmt. Sitter still och läser en bok. Köper iskaffe och ännu mer vatten. Och jag mår faktiskt bättre än på länge. Ingen huvudvärk, ingen yrsel som jag brukar få i hetta.

Möjligen beror just det på att jag tagit med mig vätskeersättningsmedel.

Och förresten, hur förutsägbart är ­inte det, när man är 47?

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

… att jag skjuter upp saker, ofta kommer för sent, är dålig på att planera – samt alla andra ovanor jag har.

2. Jag får en sötchock när jag …

… äter för mycket socker.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… sopsorterar nitiskt (se där, en god vana!).

4. Den låten lyssnade jag på  när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Holländskt porslin med Imperiet.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 47.
Gör: Featureredaktör Aftonbladet Plus. Bor: I västra Stockholm.
Familj: Lilla O, 13, och Stora E, 17.