Det finns kroppsliga processer som borde vara så självklara att man inte ens tänker på dem. Att bajsa, producera barn, sova – tre elementära, mänskliga aktiviteter som bara SKA FUNGERA.

Men efter att ha sökt vård efter otaliga förstoppningar, tvingats till förnedrande gynundersökningar i försök att avla en avkomma och efter upprepade behandlingar för att somna i rimlig tid är det bara att konstatera – det är inte riktigt så livet ser ut.

Värst är sömnen. Jag tillhör den bespottade del av populationen som går under epitetet kvällsmänniska. (Eller ”slö”, om du frågar en morgonmänniska.)

Du vet att du hör till gänget om du plötsligt känner för att springa ett kvartsmaraton vid midnatt, får ångest över att ställa om klockan till sommartid och snoozar i timmar om ingen rycker upp dig med våld. Vi är folket som vänder på dygnet vid varje givet tillfälle och som hellre Netflixar hela natten än att bokar en morgonflight på Arlanda.

Karaktärsdraget är inte utan komplikationer.

Jag har räknat ut att jag ligger sömnlös minst 30 dagar varje år. Och dessa nätter är, utan konkurrens, de värsta i mitt liv.

Min största fiende är klockan. Eller snarare tiden, som både går för långsamt och för snabbt på samma gång. Paniken för varje timme som minskar utrymmet för sömn. Det har hänt att jag har kastat ner ljudligt tickande urverk med fysiskt våld när jag har sovit över hos kompisar – och det är ingen överdrift.

Min näst största fiende är ensamheten. Att vara den enda personen som inte sover i ett hushåll är som att sitta i isoleringscell, utan möjlighet att skrika ut sin frustration. Du lider alla helvetes kval, men kan inte beklaga dig, eftersom din sambo visar allt annat än sympati klockan fyra på morgonen. Du kan inte slå på tv:n, för då vaknar barnen – ett om möjligt ännu värre scenario. Den enda varelse du kan ha en intelligent konversation med är katten, som glatt tar emot din invit och sedan gör allt för att störa din sömn ytterligare.

Och så är det sömnpillren. Räddare i nöden om du har tur. En helvetesdrog som ger dig baksmälla i 20 timmar – utan att ge minsta gnutta sömn – om du har otur. Själv har jag överdoserat alla möjliga preparat med inga andra effekter än att man känner sig tio gånger tröttare dagen efter och hundra gånger dummare eftersom man ringt ett okänt antal människor och sluddrat pinsamheter.

Men det finns hopp. För några år sedan testade jag min första KBT-behandling över internet. Det låter kanske tamt med nätterapi, men jag kan säga så här: Har du inte upplevt den totala sömnbristen före behandlingen så kommer du att göra det nu.

Skillnaden mot att ligga i svettiga lakan och ha ångest är att utmattningen är planerad med en kalkylerande kyla. Du SKA pinas, du får inte ligga i sängen till du är utsövd och hur mörka ringar du än har under ögonen så SKA du upp på morgonen.

Sex veckor passerar under vilka man för ett diagram över sina fåtaliga sömntimmar. Det är en bister läsning.

Men när du är så trött att du somnar stående på bussen händer det: Algoritmen i programmet tillåter dig att utöka sovtiden, för att sömneffektiviteten är god. (Detta är ett mått på hur många minuter av sängtiden som du faktiskt sover).

Ångestplatsen – sovrummet – förvandlas till en ljuvlig, fredad oas, ett hörn där du äntligen kan släppa taget och bara driva bort. Du landar på kudden och andas ut. Tack gode Gud för att
jag tillåts sova igen i min älskade säng!

Jag kan inte påstå att alla mina sömnbesvär i dag är över. Men de är tveklöst mer hanterbara. Enstaka vaknätter får man räkna med, och det är lika bra att vända dem till något konstruktivt.
Som att sträckläsa en efterlängtad bok. Eller som i detta fall – att  skriva en krönika.

Och det bästa: medan ni läser dessa rader har jag redan gått in i dimman och glömt nattens alla maror.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta egenskap är… 

… tidsoptimismen. Jag har orsakat mycket lidande för resenärer i min omgivning.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… möts av mina två spinnande kattungar, Bob och Bella.

3. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Bara regn hos mig (Orup).

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 40.

Familj: Maken Dave, 47, samt sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.