Du vaknar och hör duns och bank i väggen. Vuxna som skriker och bråkar. Det låter som att de slåss. Ett barn som gråter hysteriskt. Vad händer där på andra sidan väggen klockan tre på natten? Ska du ringa polisen? Eller överdriver du då? Tänk om det inte är så farligt, det kanske bara är du som är överkänslig? Nej, nu hörs duns och skrik igen, du knackar på väggen men de på andra
sidan verkar inte höra. Vad ska du göra?

Tveka inte. Lita på den där känslan som gör dig orolig och rädd. Om vi misstänker att barn far illa  är det vår skyldighet att bry oss om och anmäla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi vuxna måste ta det ansvaret. Allt annat är ett svek.
På sidorna 44–49 har vi intervjuat Malou von Sivers som berättar om sin tuffa barndom,  om en pappa som gav henne sår för livet.

– Familjen kan vara en oerhört farlig plats för ett barn, säger hon.

Inom familjen håller man ofta tyst. Alla ska skyddas, även hen som slåss, missbrukar, plågar eller begår övergrepp. Därför är vi viktiga. Vi som hör och ser, men inte tillhör. På Bris hemsida står det: ”Alla vuxna har ett ansvar att ingripa när de ser att ett barn i deras närhet far illa”

Så om du någonsin misstänker det. Gör något. Här  är några förslag:

Är det akut, till exempel om du hör bråk och misshandel: Ring 112. Då kopplas även Socialtjänsten in.

I andra fall: Gör en orosanmälan hos Socialtjänsten. På din kommuns hemsida hittar du telefonnummer dit. Ring och berätta om barnet, vad det är som har hänt och vad
du misstänker att hen är utsatt för. Vänta inte. Om du har gått omkring och tänkt att du ska ringa, gör det nu, i dag! Och tänk på att du inte behöver veta säkert om något är fel, det räcker att du har en misstanke eller känner en oro.

Du kan vara hela skillnaden för ett barn som far illa.

Fler råd hittar du på Bris hemsida: www.bris.se.