Jag är hopplös på matematik. Ja, på ganska många saker faktiskt. Min kompis är skitdålig på språk. Det är hennes ord, inte mina. Efter tre lektioner i franska gav hon upp. Jag saknar nog språktalang, sa hon. Jag kan räkna upp andra vänner som är dåliga på saker. Jag kan rabbla upp begåvningar jag saknar tills dina öron ramlar av.

Men är det medfött? Nej, menar psykologiprofessorn K. Anders Ericsson. Talang eller bristen därpå är inte något man föds med. Man övar. Man lär sig. Och man övar igen. Och man ger inte upp efter tre språklektioner. Det var till exempel inte en medfödd talang som tog Björn Borg till Wimbledon, det var ihärdig träning.

Det låter logiskt. Ändå har både jag och mina vänner ­någon gång dolt vår strävan. Som att det är något fult att plugga hårt, lära sig eller öva i timmar. När vi fick frågan om vi hade pluggat till provet i gymnasiet sa vi alltid, ’’nä’’, ­eller ’’jo, men bara en kvart på bussen hit’’. Ingen ville vara en plugghäst. Ingen ville skylta med att de faktiskt behövde öva. Man skulle vara bäst på första försöket. En begåvning utan ansträngning. Så dumt. Den inställningen har inte lärt oss någonting. Idén om en slags medfödd magisk talang har bara gjort oss osäkra och benägna att ge upp innan vi har kommit i mål.

I boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt skriver K. Anders Ericsson bland annat att det bakom varje så kallad talang ligger omfattande träning. ­Ericsson ifrågasätter till och med att Mozart skulle ha varit ett underbarn. Den unge kompositörens talang var i stället resultatet av att fadern Leopold tränade violin- och klaverspel med honom på heltid sedan fyra års ålder, menar han.

Så orsaken till att jag är så dålig på ekvationer är att jag la matteboken på hyllan långt innan jag hade tragglat mig igenom den. Och ta da: Att min kompis gav upp redan efter tre fransklektioner är skälet till att hon inte talar franska! Tanken om att det är mål­medvetenhet och möda som, om man ska tro Ericsson, avgör om en blir riktigt bra på något kan säkert upplevas som både läskig och be­friande. Den ger oss möjligheter, men ställer också krav.

I veckans tidning har vi intervjuat skådespelaren Peter Dalle som sökte in till tea­terhögskolan inte en eller två eller tre– utan sex gånger innan han kom in. Tänk om han hade gett upp och avfärdat sin dröm på grund av en gammal föreställning om att man ska vara bäst på första försöket?