En vanlig tanke efter en närståendes död är – efter chocken, den förlamande sorgen och den bottenlösa saknaden – ”varför ställde jag inte fler frågor?”

I detta är jag inget undantag. Min far dog i maj innan jag hann ställa alla de där frågorna om barndomen i Jugoslavien, hur det var att komma till Sverige, eller vad 14-timmars arbetsdagar egentligen gjorde med hans psyke.

Jag antar att vi klamrar oss fast vid fakta som ett sätt att hålla kvar de bortgångna i våra liv.

Men jag behöver egentligen inte veta exakt vilket datum pappa började jobba som diskare på hotell Eggers i Göteborg, eller sörja att han inte efterlämnar några dagböcker.

För farsan var en verbal virtuos, en riktig historieberättare. Vissa historier hörde jag kanske tjugo gånger, andra bara en. Några fick bara jag höra, andra, som mina syskon berättar, har jag aldrig hört. Lägg till släkten på Balkan och i Amerika så har vi anekdoter som räcker under hela vår livstid, om vi bara delar dem med varandra.

Pappas repertoar var bred, från djurvallningen som barn i Jugoslavien via fackliga bråk på slakterierna i Göteborg till kvinno- och dryckes­historier. Jag tänker dela med mig av tre, som jag minns dem.

För allas trevnad har jag valt bort de mest barnförbjudna, men de är ändå mycket i pappas galghumoristiska sparka uppåt-­anda.

1: Vid andra världskrigets slut var pappa fyra år när han, tillsammans med äldre barn, hittade en död tysk soldat i skogen. Någon tog en pinne och drog ner byxorna på soldaten. ”Det var första gången jag såg en död människa, och första gången jag såg könshår”.

2: När pappa dejtade mamma i Göteborg på 1960-talet stod hyresvärden och blängde bak gardinen. ”Det ränner utlänningar hos henne, sa han, en med mustasch och en utan, men de var ju jag båda två, innan och efter att jag rakat av mig mustaschen”.

3: Pappa och andra invandrade kollegor fick ledigt från slakteriet i Göteborg för svenskundervisning, vilket väckte ont blod hos de pursvenska medarbetarna. En gång frågade en av dem syrligt vad de lärt sig i skolan i dag. ”Jag har lärt mig att det inte heter gå åt helvete, utan dra åt helvete”, svarade pappa.

Mina syskon skulle säkert berätta de här historierna lite annorlunda, men de är vårt arv.

Så ställ gärna frågor till era nära och kära medan de lever, men berätta också historier ur era egna liv. För historierna lever vidare.

 

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bild av paradiset är … 

… få människor och många djur som lever i någorlunda harmoni.

2. På Instagram gillar jag alltid … 

… bilder på djur, och vad mina närmaste än lägger upp, undantaget bilder på kötträtter (en liten tandlös protest).

3. Jag ska aldrig
glömma …

… vilka prepositioner som styr ackusativ respektive dativ i tyska språket, det är stadigt inpräntat.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.

Bor: I Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.