”Har du sett någon bra tv-serie?”

Förut fick jag, i egenskap av mitt så kallade yrke, svara på andra frågor om populärkultur. Bara för att nämna tre glada och gamla exempel från förr: Har du läst en bra bok? Har du lyssnat på en bra skiva? Har du sett en bra film på bio? Men i vår tids tv-bulimi tynar de bort.

Att tv är den nya popmusiken är en gammal sanning. Så gammal att den snart måste formuleras om och ersättas av något annat.

Men till dess – att vara medelklass och runt 40 i dag innebär att konsumera dramaserier, att gapa stort och svälja groteska mängder tv.

Gärna en hel säsong på en helg. Eller en dag. Eller en kväll.

Allt går givetvis att fultanka gratis. Men tack vare alla strömmade och legitima tjänster därute – och den våldsamma konkurrensen dem emellan – är tillgängligheten och utbudet perverst.

För vissa av oss kan det vara svårt att föreställa sig hur världen såg ut innan Netflix.

Köpte man tv-serier på dvd? Gick man till en affär och hämtade lådorna? Är du full?

Och finns det något mer frustrerande än att behöva vänta en vecka – en hel vecka som Gud glömde – på nästa avsnitt?

Ja, det händer fortfarande. Men vad är det för ett hemskt påhitt? DDR?

Varje gång det händer känns etikettsbrottet lika 2017 som vänstertrafik och solidaritet. Om det finns folkrörelser som vill stoppa nya shoppinggallerior vid Sveriges löjligaste korsning Stureplan borde det rimligen existera minst en Facebook-grupp som vill förbjuda ett avsnitt per vecka-djävulskapet.

Då kan man åtminstone sitta och trycka på gilla-knappar och ilsket välja olika emojis i sju dygn.

I en hyperindividuell tid borde tv-serier vara lägerelden som alla välbemedlade jobblinjeslavar saknar, något som förenar och bygger en gemensam identitet och får oss att sjunga kumbaya i grupp.

Fel igen.

Få lyckas upptäcka samma serier samtidigt. Och ännu färre har i så fall, som du, hunnit se det allra senaste avsnittet.

Alla känner någon som gått bakom ryggen på sin partner och rävtittat några avsnitt i förväg av en serie som hen hade svurit att de skulle se tillsammans. Konsekvenserna av den skamliga skärmotroheten kan bli förödande. Folk har skilt sig för mindre.

Och att mitt under rådande krig, det vill säga när nya säsongen av Game of thrones visas, komma in på jobbet måndag morgon och börja prata högt om Nattkungens nya superdrake är att tigga om att bli verbalt halshuggen. Spoilers
betraktas som landsförräderi.

Nu verkar det kanske som om jag tycker att det var bättre förr. Absolut inte.

Jag gillar att dramaserier i dag fyller ungefär samma funktion som lådvin. Fördelarna är flera.

Dels kan man hälla i sig hur mycket strömmad tv som helst, utan att bli bakis eller köra onykter.

Och dels slipper man tänka på resten av världen. Att USA styrs av en mental babian, det aktuella folkmordet i Myanmar, att ett höger­extremt parti i Tyskland  – det är ok att skrika högt här – hyllar nazisternas tappra kämpaglöd under andra världskriget offentligt, att isarna smälter och Nordkorea har kärnvapen, till exempel.

Hellre ett avsnitt av Ozarks till än för mycket verklighet, tack. Hellre leva i en förljugen och ansvarslös bubbla än illa fäkta.

Har förresten nya säsongen av Stranger things börjat? Då loggar jag genast ut härifrån.

Snorungarna ser ju så gulliga ut i sina förbannade Ghostbustersoveraller.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är… 

… ostbågar.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… ser en trött uggla.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… alldeles för lite, tyvärr.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …

… Still in love with you med Thin Lizzy.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.

Ålder: 41.

Yrke: Rockjournalist.

Bor: Lägenhet, Stockholm.

Familj: Mor, far, storebror, sambo.