Hon står i tågöppningen. Bräcklig och liten är hon men hon håller hårt i rullatorn. Starka händer, knogar som är röda under den tunna huden.

Hon kan inte ta sig ur tunnelbanan. Ett glapp mellan tåget och perrongen stoppar henne från att ta steget. Vi ser henne där, jag och mina kollegor, när vi själva ska ta tåget till en konferens. Vi hoppar på utan att tänka på hur vi gör det. För oss finns inga hinder. Vår reporter Johan kliver fram och ger henne sin arm. ”Jag håller dig”, säger han. På hennes andra sida sluter ytterligare en man upp och hjälper till. Vi ser hur hon darrar, tvekar. Ska hon våga lita på att de här två männen är tillräckligt starka? Att de håller henne över det ödesdigra glappet. Ett litet, litet glapp men en stor barriär för en person som är rörelsehindrad. För en som
inte kan gå utan hjälpmedel. Till slut kommer hon av. I sakta mak går hon som i stormens öga, omrusad av otåliga, stressade tågresenärer.

Under vår färd pratar vi om henne. Någon undrar om hon inte borde ha fått färdtjänst. En annan utbrister: ”Vilken kamp” och ”Vilken tid det måste ta att bara ta sig från ruta ett till ruta två”. Jag tänker: Hur svårt kan det vara att bygga så att glappet mellan tåget och perrongen försvinner? Så att alla kan åka kommunalt. Då säger Jenny: Tänk när vi själva blir så gamla.  Eller om man råkar ut för en olycka och inte längre kan gå.

Vi blir tysta.

När vi stiger av och går mot vår destination ser vi folk jogga längst Södermälarstrand. Det ser skönt ut. Höstsolen skiner och luften är klar. Jag tänker att jag ska dra på mig joggingskorna senare när jag kommer hem. Jag ska springa så långt jag orkar, känna hur kroppen bär mig över stigar och uppförsbackar. Insupa dofterna av fuktig jord och
äppelträdgårdar. Känna styrkan. För att jag kan. För att jag är fri. Än så länge.

I veckans Söndag har vi träffat idrottstjärnan Sanna Kallur. Hela hennes liv har handlat om att springa. Hur blir det då när hon inte längre kan? När skadorna är så smärtsamma att hon knappt kan gå?

”Jag har varit ledsen. Det är sorgligt att inte kunna göra det man älskar. Jag har också fått helt annan känsla för människor som lever med kronisk smärta”, säger hon.