Det är bra att hårdare tag tas mot kriminella som går runt beväpnade.

Men den skärpta lagen kan komma att ge domstolarna huvudvärk och leda till stora skillnader i längden på straff.

För några veckor sedan föreslog regeringen strängare lagstiftning för grova vapenbrott. Vid årsskiftet ska minimistraffet höjas från ett till två års fängelse. Detta brott kommer därmed straffmässigt att ligga i paritet med exempelvis våldtäkt.

Så sent som 1 september 2014 höjdes minimistraffet från sex månader till ett års fängelse.  Ännu en fördubbling torde innebära straffskärpningsrekord.

Jag är inte imponerad av den regelmässiga straffskärpningsiver vi numera ser från socialdemokraterna och högerut, men denna förändring är i huvudsak av godo.

Med ett minimistraff på två år blir häktning obligatorisk och befogenheterna för exempelvis telefonavlyssning större. Inte minst de senaste årens dödliga uppgörelser i kriminella kretsar visar att straffrätten behöver utvecklas.

Höjda straff kommer knappast att avskräcka dessa gangsters, men ju färre av dem som dräller runt på gator och torg, desto bättre är det.

Domstolarna kommer dock få problem. För när straffen för de grova brotten skärps följer
påföljden för de mindre allvarliga brotten med på köpet. Fram tills lagändringen 2014 var maxstraffet för vapenbrott av normalgraden ett års fängelse. Den som hade ett skjutfärdigt vapen med ammunition hemma åkte i regel på 3-4 månader.

Men nu har maxstraffet för normalbrottet höjts till först två och från årsskiftet till tre år.
I praktiken blir det strängaste straffet i och för sig strax under två år, ingen kriminalitet av det här slaget kommer att straffas hårdare än minimistraffet för grovt brott, men domstolarna kommer att få problem.

Ska domarna följa med i fördubblingsglädjen och döma till ett år och fyra månaders fängelse för ett vapenbrott som för några år sedan gav fyra månader? Eller ligga kvar på den gamla nivån?

Oavsett vad som sker finns en betydande risk för stora skillnader i strafflängder för brott som i grund och botten är ganska lika. De så kallade tröskeleffekterna riskerar att bli stora, vilket jurister avskyr och försöker undvika.

Inte minst kan straffen de brott som nästan är grova och de som precis passerat gränsen komma att variera väsentligt.

Tjänstemännen på justitiedepartementet tar upp problemet i lagrådsremissen. Men särskilt mycket vägledning om hur situationen ska hanteras ges inte:

”Det får här förutsättas att straffskalan används i sådan utsträckning att det inte uppstår för stora tröskeleffekter mellan utdömda straff för de grova brotten och de brott som är allvarliga men inte riktigt så allvar­liga att det är att betrakta som grova”.

Domstolarna ska med andra ord sprida straffen mer. Det kan visa sig vara lättare sagt
än gjort.

Och som om det inte vore nog med detta har Lagrådet, den myndighet som ska granska lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, gjort tummen ner.

Juristerna påpekar samma sak som ett antal remissinstanser har gjort, nämligen
att det inte har gjorts en ordentlig analys av innebörd och konsekvens av förslaget. De undrar också varför lagen stressats fram så snabbt.

En i grunden vettig straffskärpning kan med andra ord sluta i fiasko. Det vore inte första gången en lagprodukt blir dålig för att politikerna har för bråttom.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

…snus.

2. Jag får en sötchock när jag…

…ser roliga klipp med katter.

3. Det gör jag för att göra världen bättre…

…så lite som möjligt.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren…

…No woman, no cry.

 

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Yrke: Journalist.

Bor: Stockholm.

Ålder: 53.

Familj: Sonen Henry.