Det är väl tyvärr inget snack om att alarmerande mycket är på väg åt alldeles fel håll när det gäller miljön. Men det var i sanningens namn inte särskilt mycket bättre förr. Vi visste bara inte hur illa ställt det egentligen var.

Låt mig ge några högst personliga exempel.

Barndomens somrar tillbringades på familjens sommarställe i Värmland. Ett 1700-talstorp idylliskt beläget vid en liten älv där vi barn kunde fiska och bada dagarna i ända under de evighetslånga sommarloven. Det var så länge sedan att det ännu fanns gott om barn i skolåldern på landsbygden och en gammaldags lanthandel i det gamla brukssamhället i närheten.

Det är fina minnen och en upplevelse jag gärna hade gett mina egna barn. Åtminstone kände jag så tidigare.

Ända tills en giftskandal av bibliska proportioner många år senare avslöjades några hundra meter uppströms från idyllen.

Historien uppdagades sedan massor av hundvalpar dött på en kennel i det lilla samhället. Markprover från ödetomten intill kenneln visade på skyhöga halter dioxin. Enligt länsstyrelsens rapport var halterna i marken mer än tusen gånger högre än det tillåtna gränsvärdet. Gifterna härstammar från ett gammalt sågverk som brann ner på 1960-talet. Sedan dess har marken använts som åker.

Saneringen kommer att ta åratal och kosta enorma belopp och lär med all sannolikhet därför aldrig bli av.

Sugen på ett nostalgiskt dopp i barndomens vattendrag?

Skulle inte tro det.

Ett annat exempel: Många av oss som växte upp på 1970-talet minns de färgglada filtarna från Tidstrands yllefabrik i Sågmyra, de där randiga grejerna som designats av textilkonstnärinnan Viola Gråstrand. De var varma och sköna och tillverkade på den tid då det fortfarande fanns svenska textilindustrier. De snygga etiketterna slog med snirklig stil fast att garnet var malsäkrat för evigt (mothproofed for life).

De där filtarna säljs numera för åtskilliga hundralappar – ibland ännu mer – på auktionssajter och trendkänsliga second hand-affärer på Södermalm.

Själv hade jag också ett par sådana efter mina föräldrar, en grå och en orange. De verkade helt outslitliga. Vi använde dem flitigt på vintern och kalla kvällar på balkongen sommartid.

Inte nu längre.

För ett par veckor sedan lämnade jag in dem för destruktion på återvinningscentralen. Jag hade handskar på mig när jag gjorde det.

Detta sedan jag av en slump råkat höra det utmärkta radioprogrammet ”Loppmarknads­arkeologerna” som gick till botten med det märkliga faktum att så många av dessa 50 år gamla ylletextilier fortfarande finns kvar – helt utan att ha angripits av skadedjur. Egent­ligen borde de flesta vid det här laget ha slukats av yllets gamla ärkefiende: Malen.

Förklaringen visade sig vara lika enkel som hemsk.

Tidstrandsfiltarnas enastående hållbarhet och motståndskraft beror nämligen på att garnet dränkts i eulan alternativt mitin. Det är enkelt uttryckt två varianter av det ökända miljögiftet DDT.

Både eulan och mitin är sedan länge totalförbjudna. Ämnena anses så giftiga och stabila att de malsäkrade textilierna från 50- och 60-talen inte längre bör användas. De får heller inte tvättas eftersom den giftiga skiten då riskerar hamna i vattnet. De får inte ens slängas bland vanliga hushållssopor.

De ska lämnas till destruktion.

Sugen på en skön orange retrofilt, någon?

Skulle inte tro det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta ovana… 

… är att jag ständigt lämnar denna text lite för sent.

2. I skivsamlingen har jag… 

… ingenting. Jag har sålt rubbet. Ärligt talat: Hur ofta lyssnar man på de där usla plattorna man köpte som 15-åring?

3. Jag försöker göra världen lite bättre genom… 

… att lära mina söner att inte begå samma misstag som min och tidigare generationer gjort.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

Bostad: Lägenhet i Stockholm.