Vi är knappt 70 000 kvinnor som är 50 år gamla i Sverige just nu. Själv klev jag in i åldern som lite föraktfullt kallas ”övre medelåldern” och likställs med en tid i livet då många sjukdomar gör entré, för några veckor sedan.

Den som läser på om att vara kvinna och 50 år får snabbt klart för sig att det här inte är någon bra period. Det är elände, elände och återigen elände. Vi blir tjockare om magen, vi kan inte sova på grund av nattsvettningar och vi har noll ork och ingen lust.

Här och var dyker det dock också upp guldkorn som beskriver denna ålder som en tid av acceptans. Och nu börjar det brännas.

Jag och mina kompisar har många gånger kommit in på vad det innebär att bli äldre. Ibland avhandlas vardagliga irritationsmoment som gråa strån som är svåra att täcka över, glasögon som måste hänga långt ned på nästippen när ögonbryn ska plockas eller hur smak är kopplat till ålder, vilket blir tydligt när man googlar ”klänningar” och får upp tygstycken så små att de borde ha kategoriserats som linnen. Självklart även stora, svåra ämnen som åldrande föräldrar, barn som ska kunna flytta hemifrån eller krämpor som hotar.

Men i samtalen är vi också rörande överens om att 50-årsåldern för mycket gott med sig.
Inte minst inombords.

Många av oss får mer egen tid och upplever samtidigt att det blir lättare att överse med sina egna misstag, fel och brister i stället för att som tidigare alltid vara sin egen hårdaste domare.

Det är så klart inte en förändring som anländer som ett paket till 50-års kalaset utan det är mer en känsla som växt sig starkare för varje tårtljus som kommit till. En inre styrka som jag har börjat kalla ”skitsamma-åldern”.

Kanske låter det som att jag har gett upp och inte bryr mig om någonting längre. Men så är det inte alls. Det jag pratar om är den säkerhet som jag och många kvinnor med mig känner i denna ålder och som gör livet så mycket lättare att leva. Vi måste inte vara till lags. Vi kan rycka på axlarna åt att någon sågade den egna idén på mötet eller att det saknas mjölk i kylen. Ingen dör väl för det, liksom.

Självklart dömer jag mig själv fortfarande, jag är ju människa. Men inte alls på samma sätt.

I dag är det mer:

Blev det fel? Inte roligt, men skitsamma – det går att rätta till.

Ingen löprunda? Skitsamma – det får bli någon annan dag.

Kanske är det så enkelt som att det är tiden som passerat som förklarar
detta nya lugn? Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många i 50-års åldern har hunnit få både en och två smällar av livet och kanske till och med upplevt det allra värsta med olyckor, svåra sjukdomar och förluster. Det ger så klart perspektiv och gör det lättare att vifta bort orosmoln som att någon ogillar mig eller att jag har fått en fläck på kavajslaget.

Kanske är det något helt annat som ligger bakom. Som sagt, jag vet inte.

Tycker du jag är helt ute och cyklar i mina funderingar?

Skitsamma – nästa vecka skriver någon annan.

 

Veckans krönikör: 
Namn: Anette Holmqvist. Ålder: 50 år. Yrke: Just nu biträdande debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet. Familj: Man, två söner. Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.