Det är aldrig för sent att lära sig språk. Jag läste nyligen att det även är bra för hjärnan, som växer och håller sig i trim av språkstudier. Dessutom är det ett utmärkt sätt att bygga broar, har jag upptäckt. Numera försöker jag alltid säga några ord på det lokala språket när jag reser någonstans, hur lite jag än kan.

I min ungdom åkte jag på en ”Forrest Gump-resa” genom dåvarande Sovjetunionen. Jag och en kompis tog Transsibiriska järnvägen ända bort till Vladivostok. Det var på den tiden föräldrar inte var särskilt oroliga för att skicka iväg sin 17-åring över halva världen. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, så vi skickade ”OK” via telegram då och då, vilket lugnade mamma och pappa.

När vi gick ombord på tåget i Moskva kunde vi inte ett ord ryska, men hade med oss en tunn, rysk parlör som skulle bli vår räddning och brobyggare. Med hjälp av den lärde vi oss att kommunicera med våra medpassagerare som var uteslutande ryssar. Några ord fastnade allt eftersom, och en gång när tåget stod still vid en sommaräng ett bra tag och alla gick av för att plocka blommor, förstod vi att det inte var loket som var sönder utan tåget låg före i tid. Helt utan parlör. Likaså begrep vi anledningen till att man inte serverade vodka på tåget – det var helt enkelt för många passagerare som blev kvar på fel perrong på grund av vodkaintag. I stället serverades hela tiden te från samovaren allt medan Lenin (statyer i silver överallt) blickade ner mot oss på samtliga stationer vi stannade vid.

Efter fem dagar var vi framme i Irkutsk mitt ute i Sibirien. Tåget tuffade in på stationen klockan fyra på morgonen och när vi skulle gå av försökte vi tassa tyst för att inte väcka våra medpassagerare. Snart upptäckte vi dock att alla i vagnen var uppe och fyllde hela korridoren – för att ta farväl av oss! Det blev många kindpussar och en och annan tår. Vi hade blivit nära vänner, och lärt oss lite ryska på köpet, så vi kunde säga farväl på rätt språk.

Lika bra gick det inte när jag på 80-talet reste till Brasilien för att jobba och bo där några månader. Första kvällen var jag ute och åt med ett par kollegor på den berömda restaurangen Garota de Ipanema (Flickan från Ipanema) i Rio de Janeiro. En ung herre kom fram till mig och ställde en fråga på portugisiska. Jag som då inte kunde ett ord svarade att jag bara talade engelska. Det var gnistan. Han blev så arg att han skällde ut mig, då kom ett gäng från ett annat bord till mitt försvar och snart flög stolar och bord över hela restaurangen…

På den tiden var militärpolisen aldrig långt borta i Brasilien, och den dök snart upp och kastade in bråkstakarna i en buss och försvann. När dammet lagt sig kom en av mina ”räddare” fram till mig och sa uppfordrande på engelska: ”Lär dig portugisiska, och det fort!”.

Nästa dag gick jag till Skandinaviska Sjömanskyrkan som hjälpte mig att hitta en snabbkurs. Den hade jag oerhörd glädje av; resten av vistelsen blev lugn.

 Det är som sagt aldrig för sent att lära sig nya språk. Jag har exempelvis länge velat prata spanska, och häromåret kom den oväntade lösningen. Jag och min man träffade, genom en spansktalande vän, ett spanskt killpar som var på besök i Stockholm. De är grönsaksodlare från södra Spanien och vi hade mycket trevligt ihop, men vi var hela tiden ”beroende” av vår vän som tolkade.

Så vi bestämde oss för att ta tjuren vid hornen och hälsa på dem nere i Spanien, trots att vi inte kunde spanska och de ingen engelska. Vi gjorde upp en plan med vår spansktalande vän i Stockholm. Vännen skulle under vistelsen vara redo att via Whatsapp svara på eventuella språkfrågor – det vill säga om vi inte kunde lösa dem genom språkappar eller Google translate, som vi såklart hade utrustat oss med.

Det visade sig vara en utmärkt metod som “tvingade” oss att lära oss spanska. Nu har vi hälsat på tre paret gånger, och senast åt vi en hel middag och konverserade utan att använda vare sig Google translate, apparna – eller vår vän i Stockholm, som på Whatsapp undrade: ”Behöver ni mig inte längre?”

För att fortsätta trimma min hjärna – och bygga ännu fler internationella relationer – ska jag nästa vecka åka på språkkurs i Frankrike. Det är aldrig för sent att lära sig språk!

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

…säga att du skulle må bra av lite semester.

2. Det äckligaste jag vet är …

…plastpåsar som flyter omkring i vattnet.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… vi slapp galna män vid makten.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

…ja.

5. Jag rodnar när …

…folk frågar om min ålder verkligen stämmer.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Yrke: Printredaktör. Ålder: 60 år. Bor: Hammarby Sjöstad, Stockholm men trivs bäst i stugan i Sörmland. Familj: Maken Pär, också journalist.