Även när den envist kämpande förvintersolen speglar sig över din kind finns det ett mörker i dina ögon. En desperation som bubblar bakom ett ansträngt leende, en nervös ryckning i ögon­vrån.

Det finns tillfällen då detta skulle vara en skönhet i sig; en bitterljuv påminnelse om tillvarons kontraster. Om tidens envist nötande tand och dess trotsiga malande. En kraft som kan spränga berg, samtidigt som dess styrka förmår att bygga civilisationer.

Men när du sitter där, nervspänd och liksom flackande orolig, finns inte den styrkan annat än i själva orden. Ingen positiv uppbygglighet, in­gen blick framåt, inget annat fokus än att orka existera ännu ett par timmar. Hoppet om att i morgon är just en annan dag, som det heter i den gamla schlagern.

Du berättar om skammen. Hur den gnager på dig varje sekund du låter den närma sig. Hur mycket du ångrar, allt du inte förstår men ändå måste acceptera, om att så mycket snarare handlar om att hitta förhållningssätt än att själv styra rörelsen framåt. Om det dåliga samvetet som gnager dig i vargtimmen, om de förnedrade blickarna du kastar över axeln när du rör dig ute på gatorna, om ruelsen när du tvingas leva med det du har gjort. Hur du har levt. Den där osynliga bojan du hädanefter får släpa på resten av ditt liv.

För det fanns ju så mycket bättre dagar, och om du anstränger dig finner du dem längst in i glömskans vrår. En tid då vi kändes odödliga, du säger det så, och kaxigt skrek utmaningar åt omgivningen från toppen av grannskapets kullar. En tid då det tycktes vara du och jag för evigt, i evinnerlighet sammanflätade av lika mycket tvång som av ren lust. Några år utan vidare tankar på framtiden, av odödlighet och av trotsig tillförsikt. Dagar och nätter då vi var kungar av världen och blotta tanken på motsatsen gick att avfärda lika enkelt som de där tankarna om att det fanns ett högre väsen som styrde våra steg ut bakom nästa krök. Då vi ägde. Då det var vi. En och samma, men ändå så olika.

Riktigt var det gick fel vet du inte. Om det finns en enskild händelse som markerar ett tydligt brott mellan då och nu är du inte medveten om exakt när den inträffade. Bara att den gjorde det, och att du inte var beredd på dess förgörande kraft.

Visst finns det bättre dagar också nu, det framhärdar du. Emellanåt kan du gå över stadens broar och se hur det stålblå vattnet flyter därunder utan att tänka på hur det skulle kännas om det omslöt dig. Det finns stunder då den krampaktigt knutna näven i fickan slappnar av, när trycket över bröstet lättar, när omgivningen faktiskt tycks lukta igen. Ännu ett myrsteg på vägen, en dag till – kanske en vecka! – då det faktiskt går att andas fritt. Med en envis vilja ska veckor bli månader, månader ska bli till år, att dessa år ska räcka till ett helt liv. Att du är färdig med att ljuga, bedra och gömma undan.

Mörkret glittrar i dina ögon när du säger att det finns få saker du önskar dig mer än att få uppleva en vit jul.

Och samtidigt som klockorna i Gustaf Vasa kyrka börjar kalla de fromma till sig faller några spridda snöflingor över staden.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min dröm om paradiset består av… 

… ett vykort från ön Tashirojima, strax utanför Japans Stilla havs-kust. Denna lilla kobbe bebos av blott hundratalet personer – och desto fler katter. En klarare bild av ett eget Shangri-La är svår att tänka sig.

2. Mitt livs soundtrack är…

… för evigt Slayers magiska Reign in blood (1986) och Bad Religions No crontrol (1989). Om någon händelsevis undrar varför jag är som jag är så finns alla svar samlade på dessa 50 minuter.

3. På sociala medier lajkar jag mest… 

… bilder på katter och vegansk mat. Jag är nog en ganska enkel människa, när allt kommer omkring.

 

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 44 år. Familj: Så här på självaste julafton, väldigt saknad och alltför långt borta. Bor: I hyresrätt i Stockholm. Yrke: Pensionerad hårdrockstyckare och journalist på Aftonbladet.