Vad tycker du?” säger Dave stolt. ”Är det inte bra?”

Min man visar entusiastiskt upp datorskärmen.

Han tillhör den där skaran av outtröttliga ­dokumentärfilmare som alltid tycks ha mobilkameran redo när familjen ska göra något kul. Han har precis satt ihop ett 30-tal filmsnuttar som han fångat under vår och ungarnas uppväxttid.

Jag sitter där och fascineras över den ­redigerade bilden som växer fram. Ljuva bakgrunds­stråkar och svartvita foton i fade-in. Första ­reaktionen är – OJ! Är de där barnen verkligen ­mina? Har de sett ut så där? Jag känner inte igen dem, varken till utseende eller beteende. Jag känner knappt igen mig själv heller.

De glada ansiktena på skärmen lever ett till synes perfekt liv. De vuxna ler mot kameran. Ibland snuddar de kärleksfullt vid varandra. Barnen skrattar, leker. Ingen skriker, drabbas av vredesutbrott eller gråtattacker.

Familjen i filmen gör aldrig tråkiga saker. Den tillbringar sitt liv antingen ätandes tårta på födelse­dagar eller skrattandes på nöjesfält. Den åker på skidsemestrar till Orsa, får medaljer vid motionslopp, utforskar vulkaner på Island, ­spanar på valar från en båt i Atlanten och ser på lunnefåglar vid Englands kust.

Wow. Var det verkligen så där idylliskt?

Det är inte förrän jag rensar resväskan som de andra minnena gör sig påminda.

Kvittona från den hysteriskt galet dyra mat­butiken i Reykjavik. Det svider fortfarande i snåltarmen när jag tänker på det – där gick halva reskassan och hela familjefriden.

Och där, där ligger biljetterna från hemfärden – resan då min kompis Rachael plötsligt får kräksjuka i hyrbilen på väg till flygplatsen. I ­panik tvingas vi sanera sätena, kasta till­baka nyckeln till hyrfirman och springa innan någon upptäcker den sanitära olägenheten.

Jag rotar i alla facken. Aha-fläckarna av ­choklad som fortfarande finns kvar sedan tåg­resan till Leeds. En mardrömsfärd på ett knökfullt tåg där jag står med två gnälliga barn och bagage och en mugg med varm choklad, och ­letar desperat efter någonstans att sitta. I brist på bättre idéer ställer jag muggen på hatthyllan och upptäcker försent att den lutar inåt. Och inte ­bara det, hyllan är även försedd med små lufthål. I slow motion ser jag hur den överfyllda koppen välter och passagerare längs hela vagnen tittar uppåt i ett slags surrealistiskt ­drama. Ett drama där de långsamt inser att det strilande regnet som träffar dem inte är vatten, utan varm choklad med grädde och chokladsås.

Jag vänder bagen ut och in, skakar fram ­resterna av våra samlade semestrar. Ut ramlar godispapper och ett par mynt med hål i. Sannolikt från senaste tågresan till Danmark. Den där då jag la datorväskan på hyllan ovanför vår sittplats och Dave sarkastiskt konstaterade att det kanske var lika bra att jag kontaktade hittegods i Köpenhamn redan nu och larmade om att en dator var på väg. ”Du kommer att glömma den, så är det bara”.

När vi kom fram var jag förstås noga med att se till att väskan kom med. ”Men din väska då?” säger jag till Dave. ”Var är ditt bagage?” Min mans ansikte när han ­inser att han har glömt sin egen resväska och tvingas åka till hittegodsavdelningen – tro mig, den bilden är oförglömlig. Det behövs ingen mobilkamera för att memorera den.

Jag småler för mig själv när jag ställer tillbaka ryggsäcken i ­förrådet. Inget ont i idylliska minnen, men det är de dråpliga jag är mest stolt över.

Jag ser redan fram emot nästa familjehaveri.

 

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 40. Familj: Maken Dave, 47, samt ­sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min dröm om paradiset består av …

… en säng, en sällskapssjuk katt, en kopp te.

2. Mitt livs soundtrack är… 

… Big mouth strikes again med the Smiths.

3. På sociala medier lajkar jag mest … 

… djur, men helst inte alls.