Du är en glutenmupp. Ja, så sa han som inte trodde att gluten kan göra en sjuk. Han som tyckte att jag bara var en känslig person som hakade på en trend. Lite gluten hit eller dit, vad spelar det för roll?

Jag har tagit det uttrycket själv nu, gjort det till mitt eget: Hej, jag är en glutenmupp. Men oftast säger jag: Hej, jag är glutenintolerant och undrar om jag kan äta den här rätten? Det är lustigt. Jag som brukade äta allt. Här var det inget tjafs. Aldrig att jag bad kocken att ta bort något. Aldrig att jag skickade ut en tallrik för att jag inte gillade det jag åt. Aldrig. Mat som mat.

Jag brukade skämmas om någon av mina vänner krävde att rätten skulle göras om: kan jag få den utan sås men med tomater? Och nu är det jag som är den besvärliga. Den där som alltid måste kolla med servitören som i sin tur måste springa iväg och dubbelkolla med köket. Den som sinkar beställningen för mitt sällskap runt bordet. Den som generar vänner som glömt bort att jag inte tål gluten och lagat pasta till middag. Jag fick min diagnos för 5–6 år sedan och jag får ofta tala om att jag har just en diagnos. Att jag inte är en sån som bara har fått för mig att det är onyttigt med gluten. Hallå! Onyttigt?! Jag älskar onyttigt! Jag är som kakmonstret om kakmonstret hade haft glutenintolerans: Vad vore livet utan (glutenfri) kaka?

Och det går ganska bra att vara den där kaktokige blårufsige muppen i dag. Numera kan man hitta restauranger med glutenfri pasta och pizza. Det finns glutenfria semlor på stans bästa konditori och det författas kokböcker och bakböcker där alla recept är glutenfria. Och som att det inte vore nog: På sidorna 52–57 har vi dukat upp med massor av godsaker, allt utan gluten.

Hurra för oss gluten­intoleranta!

Nu ska jag bara acceptera att det är okej att vara besvärlig, i alla fall i väntan på att rätterna på menyerna märks ut som glutenfria.