Min farbror på Balkan är en fridfull man, som tycker om att promenera. En dag när han vandrade genom sin lilla stad fick han sällskap av en hund. En hund utan ägare, som följde min farbror lite på avstånd. Någon dag senare anslöt ytterligare ett par hundar utan halsband, och sedan några till. Så fortsatte de i månader, min farbror och de herrelösa. Ungefär samma tid varje dag, i samlad trupp, förbi kyrkor och majsfält. Kom det en bil eller cykel eller fotgängare drog sig hundarna undan för att lämna plats. Den där första hunden fick följa med min farbror hem, de andra lunkade efter förrättat promenadvärv iväg till olika lador eller parker där de för stunden huserade.

Tills en dag, när min farbror fick gå ensam på promenad. Någon eller några hade hällt ut gift på hundarnas restauranger – den lilla stadens sophögar och soptunnor – och min farbrors promenadsällskap dog.

När Rumäniens diktator Ceausescu rev närmare en tredjedel av huvudstaden Bukarest för att bygga sig ett vräkigt palats blev många hundar utan hem. Genom åren har de anpassat sig till storstadslivet. Vid övergångsställen stannar de vid rött ljus och väntar med att gå över tills det har blivit grönt. Liknande trafikvett har observerats bland gatuhundarna i Serbiens huvudstad Belgrad.

Jag och en kollega besökte Sarajevos filmfestival för ett par år sedan. Efter några dagar tyckte vi oss känna igen stadens hemlösa hundar, som ofta umgicks parvis. Sista morgonen i staden, i taxi på väg mot busstationen, bevittnade vi deras morgonmöte. På de helt folktomma gatorna, alldeles nära filmfestivalens högkvarter, hade ett trettiotal hundar samlats. Som om de delade upp staden mellan sig, ”ni två får patrullera gamla stan, ni fyra tar OS-byn”.

Det här är mina upplevelser av gatuhundar. Mestadels skygga och ödmjuka med bra vett i trafiken. Men visst finns det hundar som biter människor, smittar människor med sjukdomar, och till och med dödar människor.

Varje år massavlivas miljontals gatuhundar (det heter avlivning för mord och avrättning är bara människan förunnat) över hela världen. Vilket kan tyckas orättvist då det är människan som ligger bakom deras situation. Om inte människor gjorde sig av med oönskade vovvar, eller startade krig och kaos som gör hundarna hemlösa, eller väljer en valp från en kennel i stället för att adoptera en hemlös, eller – för att ta i ordentligt – aldrig domesticerade hunden för sisådär 15 000 år sedan och gjorde den beroende av oss, skulle vi inte ha gatuhundar.

Men det finns folk som försöker ge dem en drägligare tillvaro.

I Kubas huvudstad Havanna klär lokalbefolkningen gatuhundarna i tröjor för att de ska slippa frysa. Åtminstone i januari, även om temperaturen ligger runt 20 grader på dagtid. På sistone har några hemlösa hundar också fått jobb på statliga myndigheter, bland annat för att vakta stöldbegärliga aggregat för luftkonditionering.

I Costa Rica finns ett hundhem för omkring tusen gatuhundar som kan springa fritt, har sovplatser och matstationer. Hundhemmet söker aktivt efter adoptivhussar och -mattar till dem.

Vilket ger begreppet hundliv en mer positiv innebörd.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 42. Bor: I Hägersten. Gör: Skriver och redigerar.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Mitt hjärta slår lite extra när … 

… jag är nervös eller stressad. Det vill säga för det mesta.

2 . I högstadiet var jag … 

… i ropet en dag när det gick ett rykte om att jag rökte. När jag dementerade det var jag inte längre i ropet.

3. Jag mår som bäst när…

… jag har fått in en öl och väntar på maten och ser ut över havet på ”min” restaurang i Kroatien.