Snön föll som i Ulf Lundell-låten. Gnistrande vackert utomhus. Tolv minusgrader. Kröp ned på golvet, tände ficklampan och spanade efter vinterkängorna djupt därinne i 19-årige sonens och mitt bombnedslag till klädkammare. Plötsligt lossnade hyllan ovanför. Fick den och innehållet i en öppen verktygslåda i skallen.

Dags att röja. Att sortera, värdera, rensa och slänga.

Det gick sådär.

Kläder har ju också tankar och känslor.

Som mina t-shirts. De bor i tre olika högar:

1. Snygga-tröjor-att-ha-till-både-jobbet-och-till-fest. 2. Tvättstugetröjor. 3. Minnen.

Första kategorin förklarar sig själv.

T-shirts som känner sig älskade.

Där fanns en gång en snygg, randig och skitdyr Hugo Boss-tröja. Var på väg ut för en sommarkväll på krogen, när tonårssonen skrattande sa:

– Ska Pride-paraden på promenad?

Sedan dess bor den i Tvättstugehögen. De känner sig också, ska vi säga… vardagsomtyckta. Används regelbundet. Bland tvättmaskiner och torktumlare kan man se ut hur som helst, så länge man inte inkräktar på någon annans tvättid.

I den högen finns också tröjor som egentligen platsar i Första kategorin, fast de kanske har något litet hål under armen.

– Släng! säger flickvännen.

Inte nog med att jag gömt undan dem i Tvättstugehögen. Ibland – i smyg, när jag vet att jag aldrig kommer att ta av mig kavajen, eller träffa flickvännen efteråt – har jag dem till och med till jobbet.

Minneshögen är mer speciell. Full av tröjor jag med stor sannolikhet aldrig någonsin kommer att ta på mig. Ändå känner de sig förstås speciellt utvalda.

IFK Norrköping-tröjan där det står Gossen 50 på ryggen. Födelsedagspresenten som inte går att tvätta. Då försvinner Janne Hellströms och de andras autografer.

Matchtröjan från när Aftonbladets nöjesredaktion slog ZTV:s fotbollslag. Visades i tv, i nu sedan länge nedlagda ZTV. Vi vann med 5-2. Deras tränare Glenn Hysén hoppade in som mittback. Ändå gjorde jag två mål. Efter det lade jag med gott samvete skorna på hyllan, som det heter på sportspråk.

Reklamtröjan för Smash. Måns Herngrens och Hannes Holms kultförklarade tv-serie, där jag hade en pytteliten biroll, som mig själv. Klart jag sparar den, även om min storlek aldrig mer blir år 1990.

Byxor är besvärligare. Ett par ljusblå rätt snygga Tommy Hilfiger-byxor surar i ett garderobshörn. Hade faktiskt glömt att jag ens köpte dem i USA för tre år sedan. Andra byxor går inte längre att knäppa i midjan. De ler i mjugg. Och så finns där ett par smalmönstrade mörkgröna Hugo Boss-manchesterbyxor jag aldrig har sett någon annanstans. Vi älskar varandra. Men – nu har de små olagbara hål i stjärten.

Jag tänker och byxorna vädjar: Går att ha på sig ändå, det syns ju inte. Finns ju inte riktigt på kartan att jag ska vända upp rumpan i vädret och börja twerka.

Och så har vi kostymer och kavajer. De har fått finna sig i ett rotationssystem. Som i ett fotbollslag styrt av José Mourinho. Några får alltid fler chanser i startelvan än andra.

Tänker ibland på en italiensk kostym inköpt på rean i New York när dollarkursen var som lägst. Snygg, men det var som att det stod Sven Nylander på galgen. Alltid fjärdeplats. Använde den… aldrig. Åkte brutalt i sopnedkastet. Undviker dock sedan dess kostymavdelningar i USA:s klädaffärer. Fruktar kostymmaffians hämnd…

Och jo, jag hittade Timberland-kängorna. De log när fötterna klev i dem. De vet de får kärlek så fort Kung Bore behagar infinna sig…

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra när … 

… jag är på Arlanda. Har inte ett dugg dåligt samvete för miljön, för att jag då och då ger mig själv en kick genom att se andra delar av världen.

2 I högstadiet var jag … 

… mer av en tönt än vad jag ville vara.

3 Jag mår som bäst när… 

… det blir vår. Kavajväder, Cannes-festival, sommar, t-shirtväder, fotbolls-VM, semester, Venedig-festival, vilket innebär förlängd sommar.

4  Jag är trött på att prata om… 

… varför mitt smeknamn är Gossen. Förklaringen är både omständlig och utan kul slutpoäng.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, snart 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

”Nyss, nu, snart”

Skådespelaren Andreas T Olsson står i mörkret på den lilla scenen med ett naket uttryck i ansiktet.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Jag ser pjäsen När det kommer till kritan av Niklas Rådström på Dramaten och tänker på döden. Vi närmar oss påsken, denna dystra högtid. En hel dag förväntas den kristna människan tänka på döden: ett orättvist, utdraget slut fyllt av lidande.

Jag hade svårt med Långfredagen som barn. Trots att vi inte var en särskilt religiös familj hade jag ofta bilder av den blödande Jesus på näthinnan, året om. Det blev värre när påsken kom och det visades evighetslånga Bibelfilmatiseringar på tv. Där satt jag i gillestugan, en hel lång långfredag, och väntade på döden.

Sedan vänder förstås den kristna högtiden, blir till en lyckans dag, en fest. Det blir uppståndelse, mänskligheten räddas, livet vinner!

Men den festliga delen av påsken gjorde inget särskilt avtryck på mig. Visst blev det färggrannt och sockerstint, där var köttbullar, pappersägg och fjädrar (i detta nummer bjuder vi för övrigt på både påskbuffé och härliga dukningstips, se sidan 64).

Men det hade ju inget med Jesus att göra. Och så lätt kommer vi inte undan den totala tomheten, det visste jag redan som sjuåring.

Finns det förresten inte något tillkämpat i själva upplägget? Som om vi inte klarar mer än en dag i dödens sällskap – sedan måste det komma löften om himmel och evighet.

Jag väljer att se döden som en påminnelse om livet. Inte det eviga livet utan det som pågår bland läsläxor, bananflugor, försenade bussar och storstädningar.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Nu finns du.

En dag i augusti 1502 var en spaningstrupp från Christopher Columbus expedition inskickad till Guanajas kust. Där stötte de på en gigantisk urholkad stockkanot som roddes av slavar och förde med sig last under ett skydd av palmblad. Kanoten med besättning infångades raskt och lasten kunde granskas.

Där fanns bland annat vackra bomullsplagg och krigsklubbor med vassa stenblad och en sorts oansenliga ”mandlar”. Columbus son Ferdinand beskriver händelseförloppet: ”Så snart någon av dessa mandlar föll ut böjde de sig alla genast för att plocka upp den, som om de hade tappat ett öga.”

Mandlarna var inga mandlar utan kakaobönor. Jag läser om chokladens fascinerande bakgrund i Sofie och Michael D Coes bok Choklad – en sann historia.

Bönorna användes som valuta hos flera av folken i den ”Nya världen”. Aztekernas kung ska ha krävt
en insättning av 32 000 bönor per dag i sin skattkammare. En del av dem drack hovet upp (under lejonparten av chokladens historia har den druckits och inte ätits), en del användes till löner. Det var pengar som växte på träd, som den samtida historikern
Peter Martyr skrev.

Förutom funktionen som valuta och dryck för kungar (det finns också beskrivningar av chokladen som afrodisiakum men det kan vara efterkonstruktion av sexfixerade conquistadorer) så hade chokladen en rituell funktion. De pessimistiskt lagda aztekerna offrade dagligen människor för att hålla solskivan lysande, och det symboliska ordet för att slita ut hjärtat ur ett offer var kakaons frökapsel. Troligen eftersom de båda förvarade en så värdefull vätska – blod och choklad.

Nä, vad säger ni, om man skulle ta och dricka upp lite reda pengar? Det blir något att skryta med på instagram – utan att behöva korka upp en enda årgångschampagne. Om du gillar fast choklad bättre, kika på sidan 64 – där finns några recept som aztekerna kanske hade gillat.

När Teslachefen Elon Musk skickade upp sin gamla bil i rymden i början av februari lyckades han för ett kort ögonblick få allmänheten att rikta sitt förströdda intresse åt rymden.

Han är en av en handfull stormrika entreprenörer som har siktet inställt på stjärnorna. Medan vi andra har häcken full med futtiga vardagligheter skissar de på nya månfärder, bemannade expeditioner till Mars och gruvdrift på andra himlakroppar.

Själv är jag gammal nog att minnas nyhetsrapporteringen från månen i början av 1970-talet. De gryniga bilderna på astronauterna David Scott och James Irwing och månbilens hjulspår gjorde ett livslångt intryck på mig.

Astronaut var drömjobbet för de flesta fem-åringar i början av 1970-talet. Så även för mig.

Jag tycker fortfarande att månresorna var enastående bedrifter. Men vid det här laget har jag för länge sedan förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att få se jorden från ovan. Det är okej.

Men jag blir påmind om den där gamla drömmen varje gång jag plockar fram min sladdlösa borrmaskin. Det är nämligen en av många tekniska prylar som härstammar från Nasas rymdprogram på 1960-talet.

Så här var det: Astronauterna behövde borrmaskin för att kunna borra i månytan och ta markprover. Vägguttag fanns av uppenbara skäl inte att tillgå där uppe. Uppdraget att utveckla en batteridriven månborr gick till verktygsjätten Black & Decker som redan i början av 1960-talet konstruerat de första sladdlösa elverktygen.

Sedan tog det några år innan tekniken nådde allmänheten på allvar. 1978 började de första sladdlösa borrmaskinerna säljas i butik. Numera finns de till och med hemma hos de ohändigaste av hemmafixare. Sådana som jag.

Men min laddbara borrmaskin är långt från den enda vardagsgrej som har sitt ursprung i Nasas rymdfärder.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av publikationen ”Nasa Spinoffs”, en årlig sammanställning av den rymdteknik som blivit kommersiellt gångbar.

Utan rymdforskningen skulle Instagram och andra bilddelningssajter vara betydligt tråkigare. Den typ av bildsensor som finns i de flesta mobiltelefoner utvecklades nämligen av Nasa för att kunna skapa riktigt små kameror för rymduppdrag. Utan CMOS-sensorn, ingen selfie.

Skumgummi som formas efter kroppen och endast långsamt återtar sin form utvecklades för att ge astronauterna maximalt stöd för ryggen i samband med uppskjutningen. I dag används så kallat minnesskum i allt från madrasser till motorcykelsadlar.

De uppböjda vingspetsarna på moderna flygplan är också resultatet av rymdforskning. Formen minskar turbulensen och luftmotståndet och gör därigenom planen bränslesnålare.

Upptäckter från rymdforskningen har till och med hamnat i barnmat. I samband med förberedelserna inför en bemannad färd till Mars upptäckte Nasas forskare fettsyrornas avgörande betydelse för hjärnans utveckling hos barn. Sedan tog det inte lång tid förrän barnmatstillverkarna började tillsätta fettsyra i sina produkter. I dag innehåller så gott som all barnmat extra omega 3.

Tänk på det nästa gång fullmånen lyser där uppe i himlen som en lampa.

3x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slog lite extra när … 

… jag såg bilderna på Starman, dockan bakom ratten på den där begagnade bilen som nu är på väg genom solsystemet.

2   I högstadiet var jag …

… förmodligen en irriterande typ, mer intresserad av rockstjärnor än verkliga stjärnor. 

3  Jag är trött på att prata om… 

… Donald Trump. Men världen lär få dras med honom fram till 2020.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.

Normalt brukar jag skriva krönikor om sånt som jag älskar. Jag har argumenterat för att Return of the jedi är den bästa Star Wars-filmen – inte The empire strikes back. Jag vet att många har svårt för ewokerna men om ni tänker efter riktigt noga finns alla klassiska scener där och hallå: sagan når sitt klimax. Som Aftonbladets Game of thrones-expert (japp, vi har en sån men det är tyvärr inte ett heltidsjobb) har jag resonerat mig fram till att det nog är bra att ha kvar Cersei Lannister på järntronen. Vem annars ska spränga Nattkungen med vildeld, utan att bry sig om vilka som stryker med på köpet?

Men glöm det. Här tänkte jag skriva om hat. För att du ska komma i rätt förbannade stämning bjuder jag på detta:

•Jag har framträtt i tv under titeln ”fantasyexpert” och har inte ens läst Sagan om ringen.(Där gror lite nördhat.)

•Jag är feminist och använder gärna HEN och EN när det passar. (Kvinnohatarvreden stiger i stugorna.)

•Jag vill öppna gränserna och sparka SD ur riksdagen. (Rassarna rasar.)

•Jag tycker vi ska rusta upp och sätta igång våra stängda kärnkraftsreaktorer.(Miljövurmarna vill skaka vett i mig.)

•Jag äter kött säkert två gånger per vecka. (Veganillviljan vaknar.)

•Religion är ett opium för folket. (Amerikaner, frikyrkliga och kommunisthatare gnisslar tänder.)

•Avsätt kungahuset, reglera aktiemarknaden och höj skatten. (Östermalm exploderade precis av ilska.)

Min mening är inte att få alla läsare att hata mig. Men jag vill att ni ska få den där sköna känslan när det börjar koka inom en och man knyter näven i fickan. När man vill debattera, argumentera och övertyga. När man vill skrika det rakt ut som Hans Rosling: ”Jag har rätt och du har fel”.

För hat kan vara något bra. Hat kan leda till förändring. Hade suffragetterna inte hatat ojämlikheten i att bara män hade rösträtt så hade inte jag kunnat rösta i september.

Om inte arbetarna blivit förbannade över att de fick slita ut sina ryggar på fälten, i gruvan eller fabriken så hade de inte gått samman i fackföreningar. (Jag vet inte hur det är med er, men jag är verkligen fäst vid koncepten semester och skälig lön.)

Om inte så många amerikaner hade avskytt slaveri och segregering så hade inte jänkarna kommit så… okej, de har en bra bit kvar att gå. Men även om rasismen som struktur och vardag lever kvar så bär USA:s svarta i alla fall inte kedjor.

Visst är kärlek, lyhördhet och kompromissvilja fint, men ibland krävs något mer. Jag förespråkar inte hat som i förstörelse, oförståelse eller rädsla för främmande ting och förändring. Jag gillar hat som ger dig kraft att göra något. Som föder ett driv, en aktion, en demonstration. I det stora och det lilla.

Därför blir jag otroligt stolt över mina vänner som tröttnat på troll och varje dag går in och argumenterar i Facebooktrådar för att visa att det faktiskt finns folk på nätet som inte bär foliehatt eller är kvinnohatande rasister. För att de känner ett hat mot okunskap och inskränkthet. För att de vill förändra.

För att låna en strof från Doktor Kosmos (populärt popband bland idealistiska tonåringar i början av 2000-talet): ”Om inte min farfars far hade hatat statarsystemet hade du fortfarande plockat potatis åt Greve von Röv.”

1. När jag är sjuk vill jag …

… att någon överlämnar en påse lakrits och att mina katter sällskapar i tv-soffan.

2. Jag dansar om … 

…tillfälle bjuds och det spelas skramlig brittpop.

3. Det skulle aldrig hända att jag … 

… går hemifrån utan att ha bäddat sängen.

4. Jag önskar att jag hade skrivit … 

… Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik för att den är välskriven och fyndig, spännande och underhållande och fick mig att känna mig lite smart.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ost, pimientos de padrón och ett glas rött.

Veckans krönikör

Namn: Tove Björnlundh. Ålder: 32. Familj: Ganska stor sådan men närmast sörjande är katterna Baron Bosse och Flora. Bor: Hornstull. Yrke: Reporter på Aftonbladet och Game of thrones-expert.

När min man och jag nyligen träffats försökte han romantiskt dela en skål lösgodis med mig, men upptäckte snabbt att jag åt som om det inte fanns någon morgondag, det blev bara några otäcka marsipanbitar kvar till honom. Numera har vi separata skålar.

Det var mer mitt ohyfsade sätt runt socker än tanken på olika risker (jag vet att de är reella, men pekpinnar får mig alltid att sparka bakut) som gjorde att jag drog i bromsen strax efter nyår i år. Samt att jag skrev på ett reportage om smarta sätt att ersätta det söta.

Här kommer ett litet utdrag ur min dagbok:

Vecka 1: Full av tillförsikt. Jag avstår från juice, kakor,
godis, läsk, chips, glass, sötade flingor och sylt under åtta veckor. Det känns nödvändigt att det finns ett slut på sockerstoppet, jag kan inte tänka mig att vara utan mitt lösgodis för evigt. Egentligen borde jag även sluta med vitt bröd och vit pasta men det känns svårt att kombinera med familjelivet. Lovar mig själv att luncherna ska bli så grönsaksbaserade som möjligt. Jag startar en whatsapp-grupp med några vänner som också vill prova, tanken är att vi ska stötta varandra. Dag fyra får jag förskräckligt ont i huvudet på eftermiddagen men står emot frestelsen att ta en chokladbit.

Vecka 2: Dagen efter en utekväll känner jag för första gången ett sug efter godis, det vore så mysigt att ligga i soffan och slappa med gottpåsen.

Vecka 3: Det går bra! Jag längtar inte efter sött. På kvällarna gör jag en skål med några salta mandlar, en liten bit brieost, en apelsin. Fast på helgen glömmer jag mig helt och brer marmelad på sconsen.

Vecka 4: I chattgruppen hörs desperata rop på hjälp, efter att alla varit duktiga och mest skickat recept de första veckorna.

Vecka 5: Jag bakar en rawfood-chokladkaka utan en gnutta vitt socker till fikat på jobbet. Det blir gott och kollegorna gör tummen upp. Lägger senare i veckan märke till att det rivna äpplet på gröten nu smakar sött. I början kändes det väldigt torftigt utan sylt.

Vecka 6: Mår jag bättre? Det funderar jag på när jag halkar hem i snömodden. Kanske har jag lite mer energi, jag har orkat upp i tid på morgonen.
Min hy har varit ovanligt bra.

Vecka 7: Det serveras semlor och vips har jag ätit en. Gott förstås men efter en stund blir jag törstig och det sitter i halva dagen. Som en öken i gommen.

Vecka 8: I mål! Det har gått mycket lättare än jag trodde. Nu ska jag prova att återinföra en dag i veckan, men känner mig faktiskt inte längre lika främmande för ett fullständigt stopp.

Vill du prova? Min intervju med kostrådgivaren Ulrika Hoffer och hennes goda recept på sockerfria frukostar, mellanmål och kvällsmys hittar du på sidan 28.

Genomsnittssvensken flyttar elva gånger.

Jag själv ska precis flytta för tjugoandra gången.

På väg in i ett nytt liv igen. Och nu ska allt fram och synas, säljas, skänkas bort, kastas
– eller packas om i nya lådor. Igen.

Mina böcker har varit sorgligt försummade i tio år och fört en tynande tillvaro i mörkret. Som i ett slags skamvrå. Som den rutinerat rotlösa person jag är har jag alltid böckerna packade i papperskassar. De senaste åren har de stått på hyllor i förrådet. Nu ska de upp och ut i ljuset, äntligen få tillbaka sin rättmätiga plats.

Det är då några av kassarna går sönder och små skärvor av livet trillar ut. Dostojevskivs Idio­ten. Den som jag läste under några feberyra dygn på grekiska ön Serifos beväpnad med ett stort coca cola-lager under en sällsynt elak magsjuka. Och Fogelströms Stad-böcker som jag följde gata upp och ner. Majakovskijs
glödande dikter till sin Lilja Brik. Remarques På västfronten intet nytt. Och lite chic lit blandad med humor, skräck, facklitteratur och alla måste läsa-sen-böcker.  Böcker som fått mig att skratta, att gråta, att längta – och att sova med ena ögat öppet. Älskade, tummade och med hundöron.

Och visst är det väl så att precis som med olika låtar kan man i stort sett alltid sortera in varje bok när man läste den och var? Böckerna från uppväxten, på resorna, i sommarstugan, i läsfåtöljen, på bussar och tunnelbanor. De söndertrasade kassarna gör att jag stannar upp – det blir som att träffa gamla vänner en stund.

Jag har märkt att jag blir mer och mer ensam om min vurm för den tryckta boken i delar av min vänkrets. Flera av dem tycker att böckerna stör.

”Ska du verkligen ha dem framme? Börja läs på platta i stället”, säger S.

”Du har alldeles för mycket böcker, skänk bort dem!”, säger M.

Och i välfriserade bostadsannonser vänds bokryggar inåt, det blir ju så stökigt med alla olika färger annars.

Enligt den senaste statistiken från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen läser vi svenskar som aldrig förr. Försäljningen har ökat 4,5 procent i reda pengar, tack vare skärmläsning och ljudböcker. Utan dem hade försäljningen i stället backat två procent.

Till boklådor går vi allt mer sällan. Försäljningen minskade med fem procent i mätningen.

För tre år sedan slog en anrik bokhandel vid Stureplan i Stockholm larm: Kom och handla hos oss, annars tvingas vi slå igen!

Stockholmarna kom och köpte. I år fyller bokhandeln 100 år, är det tänkt.

För mig är ljudböcker helt omöjliga. Jag kan för mitt liv inte koncentrera mig tillräckligt länge när jag är ute och går med en ljudbok i öronen. Efter en liten stund far tankarna iväg. Intrycken från gatan, stigen, människorna tränger sig in. Och så måste jag backa uppspelningen. Igen.

Och läsplatta? Jag vaknar med mobilen, sitter framför en skärm under min arbetstid och går till sängs med mobilen. Jag vill inte ha mer skärmtid. Jag vill ha mindre.

Så därför gör jag tvärtom, jag struntar i utvecklingen. Jag fortsätter att vara en analog sidvändare – för vem kan göra hundöron på en ljudbok eller en läsplatta?

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag … 

… säga ”lev nu”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… fiskbullar. Det går bara inte ner.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler brydde sig om morgondagen.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… ”ja”.

5. Jag rodnar när …

… jag blir påkommen med att killgissa.

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh. Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.

Jag var elva år och satt i soffan i sommartorpet. Jag hade inte rört mig på länge, det kändes som flera timmar, och det värkte i ländryggen. Utanför fönstret svajade gungan i jätteträdet långsamt 
 i vinden och hoppa hage-klippan låg öde. Solen sken från en klarblå himmel, kanske ville mamma köra en tur till bassängbadet i byn?
Men jag satt blickstilla.
För mot mitt bröst, med tassarna på mina axlar, låg en hundvalp och sov. Hundvalpen med de mjukaste öronen och de busigaste ögonen. Drevern som gav sig ut på upptäcksfärd i havreåkern om kvällarna, så bara den glada svanstippen syntes ovanför axen.

Aston tillbringade liksom jag sommaren på landet. Sin första sommar. Och nu sov han tryggt och djupt och jag nändes inte röra på mig. För första gången i mitt liv kände jag ansvar för en annan varelse, en reservationslös ömhet.
Och jag minns hur det vände sig i mig när de vuxna förklarade att man måste vara sträng, ryta ifrån, visa vem som bestämde. Inte ha honom i sängen, nej i ensamma korgen skulle han ligga. Någon påstod att man skulle doppa nosen i kisset för att han skulle förstå att han inte fick pinka inne.
I veckans tidning (s 12–20) skriver vi om myter kring hundar och uppfostran. Det stämmer inte, läser jag, att hundar behöver dominans och straff för att lära sig. Tvärtom behöver de, liksom människor, trygghet, vänlighet och motivation. Då kan till och med gamla hundar lära sig sitta.

Det är sånt som gör att jag älskar journalistik. Jag får, både som reporter och läsare, en kick av att drabbas av nya insikter, lära mig något: Om löpträning, alkoholmissbruk eller modern dans. Om vårkappor eller Bianca Ingrossos dolda talang.
Att dessutom få alltihop i samma tidning, ja ett i enda nummer faktiskt – just det som du håller 
i din hand – är unikt för Aftonbladet Söndag. Ingen annanstans får du en lika bred mix.
Det gör att jag känner mig stolt och glad över att vara ny redaktör för den här tidningen. Och 
nu vill jag veta: Vad vill du lära dig mer om? Vilka historiska händelser vill du läsa om? Vilka kändisar borde vi intervjua, vilka hälsotrender önskar du att 
vi skrev mer om? Mejla mig och berätta!
Hur gick det då för valpen, den där sommaren för länge sen?
Jo, som tur var lyckades inte de vuxna heller stå fast vid sina myter om hunduppfostran. Han var oss alldeles för kär och de stränga tillsägelserna blev till kuttrande ömhetsbetygelser.
Åtminstone den där första sommaren var Aston en väldigt lycklig hund.

När jag skriver det här pågår en häftig diskussion om vårt privata flygande i olika medier.

Kortfattat: Eftersom flygresor är oerhört skadliga för klimatet har några välmenande kulturskribenter på Expressen dragit slutsatsen att de ska sluta flyga.

Att detta hetsat fram mothugg är egentligen märkligt – att inte flyga är ju den enda inställning till flygresor som är moraliskt klanderfri.

Kruxet är bara att det individuella beslutet att lägga av inte löser problemet.

Hela flygdebatten är ett stickspår. Vad vi konsumerar är sekundärt, att syndafloden snart sköljer över oss beror ju på vår ohållbara överkonsumtion i sig.

Vi genomborrar jordskorpan efter långtidslagrad superenergi, främst olja, och pumpar ut dess koldioxid i atmosfären, höjer världens temperatur och förstör levnadsförutsättningarna på vårt enda jordklot.

Att sluta flyga gör visserligen större nytta än att gå över till ekologiska tomater eller källsortera, men mot de krafter som är i rörelse blir något som en individ själv kan besluta sig för att göra aldrig mer än en meningslös gest.

Alla vi som vill lämna efter oss en beboelig planet har troligen samma känsla: det är för stort, det har pågått för länge, det är krafter bortom vår kontroll.

Jag är nog inte ensam om att ha sett världens
förestående undergång som en process lång som
industrialiseringen – att den pågått sedan sent 1700-tal, när röken från det poeten William Blake kallade ”mörka, sataniska kvarnar” började svärta Storbritanniens gröna kullar.

Det är sant att industrialiseringen var startskottet, men att dra ut tidslinjen över 250 år döljer en skrämmande sanning: 85 procent av all koldioxid som människan släppt ut i atmosfären har släppts ut sedan 1945.

I klartext: klimatapokalypsen har skapats under en enda generation, i princip mina föräldrars livstid. Det är vi som lever nu, vårt välstånd, som förstör våra barns jord. Det finns ingen annan att skylla på och det är ett ansvar som inte borde gå att fly ifrån.

Okej. Nu har du halsen full av moralkaka. Det lär inte vara första gången. Det som däremot brukar saknas i texter av den här typen är svaret på den mest elementära frågan: Vad gör vi?

Svaret är beroende av ett ofrånkomligt faktum: vi kan i dag inte framställa energi i tillräcklig mängd för att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard inom planetens ekologiska gränser. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna det.

Därför finns rimligen bara ett alternativ: Vi måste hålla igen.

Hur vi gör det kan skarpare hjärnor än min säkert komma med välgrundade förslag på.

Kanske handlar det om att ta fullt betalt för varje varas verkliga klimatavtryck, vilket till exempel skulle göra många flygresor för nöjes skull omöjliga. Kanske kan vi inte ha all världens färska frukter tillgängliga på ICA, varje dag året runt. Kanske kan varje individ få ett personligt koldioxid-konto, att förbruka efter eget gottfinnande (och då få välja mellan tio svenskodlade äpplen eller en brasiliansk apelsin).

Det enda som inte går är att fortsätta som i dag. Livet som vi känner det måste förändras.

Och det kommer att kräva uppoffringar. Poängen är att om vi gör det nu kan vi göra det rättvist och på ett sätt som vi klarar av.

Väntar vi kommer den lyxen att ha berövats oss.

Jag skriver vi, eftersom vad jag än gör kommer att vara betydelselöst om inte du också gör det.

Det är därför flygdebatten är ett stickspår. Vad vi än gör måste vi göra det tillsammans.

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 36.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Bor: I Hägersten. Familj: Sambo och son.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag längtar alltid till … 

… att det ska bli varmt ute, för att livet är enklare då.

2. Det mest korkade … 

… jag har gjort är att aldrig lära mig spela gitarr ordentligt.

3. Kärlek för mig … 

… är min famij.

4. Senast jag ljög … 

… var säkert om något helt oväsentligt.

Nio år och sex månader. Så länge har jag arbetat här. På Aftonbladet Söndag. Åtta timmar fem dagar i veckan. Det är lång tid – min längsta på en och samma arbetsplats. Jag har sett vikarier och anställda komma och gå men jag har också fått arbeta länge med de kollegor som liksom jag har stannat för att vi har haft världens bästa jobb. Vi har skrattat, diskuterat och anförtrott oss åt varandra. Vi har stöttat varandra. Vi har backat varandra. Vi har kavlat upp ärmarna och stressat och panikat ibland. Och så har vi fikat. Och flamsat. Och larvat oss. Och kollat på säkert 1 000 kattklipp. Vi har gjort en tidning som vi tycker är angelägen. Som vi tycker väldigt mycket om. Vi har varit på läsarkryssning och träningsresa, där vi fick äran att träffa några av er läsare.

Vi har testat hårdrocksviner med Mischa Billing. Vi har testat körsång med Lena Ekman Frisk. Vi har grillat hemma hos vår kollega Johan och ätit glass i stora lass.

Vi har haft galet kul. Det har varit ett äventyr och en erfarenhet som jag alltid ska bära med mig och jag tar med mig den nu när går jag vidare till en ny tjänst.

Det blir ingen smärtsam skilsmässa. Tvärtom. Jag kommer fortfarande att få vara nära mina kollegor. Som biträdande magasinschef kommer jag dessutom att fortsätta samarbeta med Aftonbladets Söndag och dess nya fantastiska redaktör: Monika Israelsson. Ja, jag vet att hon är fantastisk för jag har arbetat med henne här på Söndag i flera år. Hon har varit både reporter och min biträdande redaktör och har en känsla för Söndag som ingen annan.

Jag ser väldigt mycket fram emot min nya tjänst men jag kommer att sakna Söndags redaktion, jag kommer att sakna dig kära läsare.

So long! Ha en jättefin vår och sommar och sluta aldrig att läsa Aftonbladet Söndag 🙂