Genomsnittssvensken flyttar elva gånger.

Jag själv ska precis flytta för tjugoandra gången.

På väg in i ett nytt liv igen. Och nu ska allt fram och synas, säljas, skänkas bort, kastas
– eller packas om i nya lådor. Igen.

Mina böcker har varit sorgligt försummade i tio år och fört en tynande tillvaro i mörkret. Som i ett slags skamvrå. Som den rutinerat rotlösa person jag är har jag alltid böckerna packade i papperskassar. De senaste åren har de stått på hyllor i förrådet. Nu ska de upp och ut i ljuset, äntligen få tillbaka sin rättmätiga plats.

Det är då några av kassarna går sönder och små skärvor av livet trillar ut. Dostojevskivs Idio­ten. Den som jag läste under några feberyra dygn på grekiska ön Serifos beväpnad med ett stort coca cola-lager under en sällsynt elak magsjuka. Och Fogelströms Stad-böcker som jag följde gata upp och ner. Majakovskijs
glödande dikter till sin Lilja Brik. Remarques På västfronten intet nytt. Och lite chic lit blandad med humor, skräck, facklitteratur och alla måste läsa-sen-böcker.  Böcker som fått mig att skratta, att gråta, att längta – och att sova med ena ögat öppet. Älskade, tummade och med hundöron.

Och visst är det väl så att precis som med olika låtar kan man i stort sett alltid sortera in varje bok när man läste den och var? Böckerna från uppväxten, på resorna, i sommarstugan, i läsfåtöljen, på bussar och tunnelbanor. De söndertrasade kassarna gör att jag stannar upp – det blir som att träffa gamla vänner en stund.

Jag har märkt att jag blir mer och mer ensam om min vurm för den tryckta boken i delar av min vänkrets. Flera av dem tycker att böckerna stör.

”Ska du verkligen ha dem framme? Börja läs på platta i stället”, säger S.

”Du har alldeles för mycket böcker, skänk bort dem!”, säger M.

Och i välfriserade bostadsannonser vänds bokryggar inåt, det blir ju så stökigt med alla olika färger annars.

Enligt den senaste statistiken från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen läser vi svenskar som aldrig förr. Försäljningen har ökat 4,5 procent i reda pengar, tack vare skärmläsning och ljudböcker. Utan dem hade försäljningen i stället backat två procent.

Till boklådor går vi allt mer sällan. Försäljningen minskade med fem procent i mätningen.

För tre år sedan slog en anrik bokhandel vid Stureplan i Stockholm larm: Kom och handla hos oss, annars tvingas vi slå igen!

Stockholmarna kom och köpte. I år fyller bokhandeln 100 år, är det tänkt.

För mig är ljudböcker helt omöjliga. Jag kan för mitt liv inte koncentrera mig tillräckligt länge när jag är ute och går med en ljudbok i öronen. Efter en liten stund far tankarna iväg. Intrycken från gatan, stigen, människorna tränger sig in. Och så måste jag backa uppspelningen. Igen.

Och läsplatta? Jag vaknar med mobilen, sitter framför en skärm under min arbetstid och går till sängs med mobilen. Jag vill inte ha mer skärmtid. Jag vill ha mindre.

Så därför gör jag tvärtom, jag struntar i utvecklingen. Jag fortsätter att vara en analog sidvändare – för vem kan göra hundöron på en ljudbok eller en läsplatta?

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag … 

… säga ”lev nu”.

2. Det äckligaste jag vet är …

… fiskbullar. Det går bara inte ner.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler brydde sig om morgondagen.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… ”ja”.

5. Jag rodnar när …

… jag blir påkommen med att killgissa.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh. Ålder: 56. Yrke: Journalist. Bor: Stockholm. Familj: Sönerna Chris, Sean och Nick.