När jag skriver det här pågår en häftig diskussion om vårt privata flygande i olika medier.

Kortfattat: Eftersom flygresor är oerhört skadliga för klimatet har några välmenande kulturskribenter på Expressen dragit slutsatsen att de ska sluta flyga.

Att detta hetsat fram mothugg är egentligen märkligt – att inte flyga är ju den enda inställning till flygresor som är moraliskt klanderfri.

Kruxet är bara att det individuella beslutet att lägga av inte löser problemet.

Hela flygdebatten är ett stickspår. Vad vi konsumerar är sekundärt, att syndafloden snart sköljer över oss beror ju på vår ohållbara överkonsumtion i sig.

Vi genomborrar jordskorpan efter långtidslagrad superenergi, främst olja, och pumpar ut dess koldioxid i atmosfären, höjer världens temperatur och förstör levnadsförutsättningarna på vårt enda jordklot.

Att sluta flyga gör visserligen större nytta än att gå över till ekologiska tomater eller källsortera, men mot de krafter som är i rörelse blir något som en individ själv kan besluta sig för att göra aldrig mer än en meningslös gest.

Alla vi som vill lämna efter oss en beboelig planet har troligen samma känsla: det är för stort, det har pågått för länge, det är krafter bortom vår kontroll.

Jag är nog inte ensam om att ha sett världens
förestående undergång som en process lång som
industrialiseringen – att den pågått sedan sent 1700-tal, när röken från det poeten William Blake kallade ”mörka, sataniska kvarnar” började svärta Storbritanniens gröna kullar.

Det är sant att industrialiseringen var startskottet, men att dra ut tidslinjen över 250 år döljer en skrämmande sanning: 85 procent av all koldioxid som människan släppt ut i atmosfären har släppts ut sedan 1945.

I klartext: klimatapokalypsen har skapats under en enda generation, i princip mina föräldrars livstid. Det är vi som lever nu, vårt välstånd, som förstör våra barns jord. Det finns ingen annan att skylla på och det är ett ansvar som inte borde gå att fly ifrån.

Okej. Nu har du halsen full av moralkaka. Det lär inte vara första gången. Det som däremot brukar saknas i texter av den här typen är svaret på den mest elementära frågan: Vad gör vi?

Svaret är beroende av ett ofrånkomligt faktum: vi kan i dag inte framställa energi i tillräcklig mängd för att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard inom planetens ekologiska gränser. Förmodligen kommer vi aldrig att kunna det.

Därför finns rimligen bara ett alternativ: Vi måste hålla igen.

Hur vi gör det kan skarpare hjärnor än min säkert komma med välgrundade förslag på.

Kanske handlar det om att ta fullt betalt för varje varas verkliga klimatavtryck, vilket till exempel skulle göra många flygresor för nöjes skull omöjliga. Kanske kan vi inte ha all världens färska frukter tillgängliga på ICA, varje dag året runt. Kanske kan varje individ få ett personligt koldioxid-konto, att förbruka efter eget gottfinnande (och då få välja mellan tio svenskodlade äpplen eller en brasiliansk apelsin).

Det enda som inte går är att fortsätta som i dag. Livet som vi känner det måste förändras.

Och det kommer att kräva uppoffringar. Poängen är att om vi gör det nu kan vi göra det rättvist och på ett sätt som vi klarar av.

Väntar vi kommer den lyxen att ha berövats oss.

Jag skriver vi, eftersom vad jag än gör kommer att vara betydelselöst om inte du också gör det.

Det är därför flygdebatten är ett stickspår. Vad vi än gör måste vi göra det tillsammans.

 

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 36.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Bor: I Hägersten. Familj: Sambo och son.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag längtar alltid till … 

… att det ska bli varmt ute, för att livet är enklare då.

2. Det mest korkade … 

… jag har gjort är att aldrig lära mig spela gitarr ordentligt.

3. Kärlek för mig … 

… är min famij.

4. Senast jag ljög … 

… var säkert om något helt oväsentligt.