”Nyss, nu, snart”

Skådespelaren Andreas T Olsson står i mörkret på den lilla scenen med ett naket uttryck i ansiktet.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Jag ser pjäsen När det kommer till kritan av Niklas Rådström på Dramaten och tänker på döden. Vi närmar oss påsken, denna dystra högtid. En hel dag förväntas den kristna människan tänka på döden: ett orättvist, utdraget slut fyllt av lidande.

Jag hade svårt med Långfredagen som barn. Trots att vi inte var en särskilt religiös familj hade jag ofta bilder av den blödande Jesus på näthinnan, året om. Det blev värre när påsken kom och det visades evighetslånga Bibelfilmatiseringar på tv. Där satt jag i gillestugan, en hel lång långfredag, och väntade på döden.

Sedan vänder förstås den kristna högtiden, blir till en lyckans dag, en fest. Det blir uppståndelse, mänskligheten räddas, livet vinner!

Men den festliga delen av påsken gjorde inget särskilt avtryck på mig. Visst blev det färggrannt och sockerstint, där var köttbullar, pappersägg och fjädrar (i detta nummer bjuder vi för övrigt på både påskbuffé och härliga dukningstips, se sidan 64).

Men det hade ju inget med Jesus att göra. Och så lätt kommer vi inte undan den totala tomheten, det visste jag redan som sjuåring.

Finns det förresten inte något tillkämpat i själva upplägget? Som om vi inte klarar mer än en dag i dödens sällskap – sedan måste det komma löften om himmel och evighet.

Jag väljer att se döden som en påminnelse om livet. Inte det eviga livet utan det som pågår bland läsläxor, bananflugor, försenade bussar och storstädningar.

”Nyss fanns du inte, nu finns du, snart finns du inte mer.”

Nu finns du.