En dag i augusti 1502 var en spaningstrupp från Christopher Columbus expedition inskickad till Guanajas kust. Där stötte de på en gigantisk urholkad stockkanot som roddes av slavar och förde med sig last under ett skydd av palmblad. Kanoten med besättning infångades raskt och lasten kunde granskas.

Där fanns bland annat vackra bomullsplagg och krigsklubbor med vassa stenblad och en sorts oansenliga ”mandlar”. Columbus son Ferdinand beskriver händelseförloppet: ”Så snart någon av dessa mandlar föll ut böjde de sig alla genast för att plocka upp den, som om de hade tappat ett öga.”

Mandlarna var inga mandlar utan kakaobönor. Jag läser om chokladens fascinerande bakgrund i Sofie och Michael D Coes bok Choklad – en sann historia.

Bönorna användes som valuta hos flera av folken i den ”Nya världen”. Aztekernas kung ska ha krävt
en insättning av 32 000 bönor per dag i sin skattkammare. En del av dem drack hovet upp (under lejonparten av chokladens historia har den druckits och inte ätits), en del användes till löner. Det var pengar som växte på träd, som den samtida historikern
Peter Martyr skrev.

Förutom funktionen som valuta och dryck för kungar (det finns också beskrivningar av chokladen som afrodisiakum men det kan vara efterkonstruktion av sexfixerade conquistadorer) så hade chokladen en rituell funktion. De pessimistiskt lagda aztekerna offrade dagligen människor för att hålla solskivan lysande, och det symboliska ordet för att slita ut hjärtat ur ett offer var kakaons frökapsel. Troligen eftersom de båda förvarade en så värdefull vätska – blod och choklad.

Nä, vad säger ni, om man skulle ta och dricka upp lite reda pengar? Det blir något att skryta med på instagram – utan att behöva korka upp en enda årgångschampagne. Om du gillar fast choklad bättre, kika på sidan 64 – där finns några recept som aztekerna kanske hade gillat.