Först hade passet ryckts ur hennes hand. Nu brände den thailändska whiskyn i strupen. Runtomkring surrade myggen och bredvid grät hennes vän.

Tillsammans med tre australiensare och en engelsman befann de sig någonstans i gränslandet Burma, Thailand och Laos.

Äventyret hade kommit av sig sedan två beväpnade män dykt upp från ingenstans.

Den ene mannen knäppte nu av sin polisradio och sa: ”Polisen är på väg”.

Hans kollega kontrollerade återigen att engelsmannen som blivit ertappad med marijuana i sin magväska, höll blicken fäst mot marken.
Så som han blivit tillsagd.

På knagglig engelska frågade han om någon ville ha påfyllning. ”Mer Mekong?”

Kvinnan som blivit av med sitt pass hade precis fyllt 22. Hon hade ingenting med marijuanan att göra, inte hennes vän heller.

Men det spelade mindre roll nu.

Hon ville ha mer Mekong.

För om en timme eller så skulle de bli hämtade av polisen i Chang rai.

Minst två års fängelse skulle det bli, hade männen sagt.

På dagen tjugofyra år senare, sitter jag och min väninna på en restaurang i Stockholm.

Vi har fortfarande svårt att prata om det som hände oss den där gången för länge sedan.

Jag gör ett försök:

– Var tror du att de tog oss?

– Kanske Burma? Kanske Laos? svarar min väninna.

Sedan tystnad. I tankar kring då, fast i vad som hade kunnat hända.

Vi hade klarat oss efter en intensiv förhandling om pengar.

Alla har inte samma tur.

I skrivande stund sitter 200 svenskar fängslade i länder utanför Norden, 67 av dem är dömda för narkotikabrott. Många är unga.

Och jag kan på något vis relatera till delar av deras skräck.

Det där ögonblicket innan. Då fortsättningen ligger i beväpnade mäns händer.

Jag minns hur vi lastades in i en mörk skåpbil, gömdes under filtar och kördes djupare in i djungeln.

Jag minns hur skåpbilen krängde fram, hur mannen vid ratten då och då vevade ner rutan och skrek. Jag minns ficklampor som for runt i mörkret. Och hur vi till slut fick kliva ur bilen och gömma oss i en lada. Och blev kvar tills den andra mannen och våra australiensiska vänner hämtat pengar på en bank.

Alla har inte samma tur.

Alla har inte pengar.

Vi hade inte vetat att det fanns marijuana i jeepen.

Inte frågat, vi var knappt 22.

Ibland handlar livet om tur. Jag tänker ofta på det. På hur hårfin gränsen kan
vara mellan att hamna i ett thailändskt fängelse, bli kvar i en djungel – eller att kunna sätta sig på ett flygplan mot Sverige.

Varje gång jag läser om ungdomar som frihetsberövas eller försvinner utomlands kastas jag tillbaka till min egen erfarenhet.

Jag och min vän var oskyldiga.

Det är inte alla. Absolut inte. Men det finns kanske andra som vi.

Som inte fått komma hem igen.

Det är det enda jag tänker på när vi lämnar restaurangen den här kvällen, på dagen 24 år efter att livet hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

4x tankar i mitt huvud:

1 Mitt hjärta slår lite extra …

… när radion spelar Do you really want to hurt me med Culture club.

2 I högstadiet var jag …

… ständigt klädd i en ljusrosa Bagheera-overall.

3 Jag mår som bäst …

… när jag har tränat.

4 Jag är trött på …

… att prata om vädret.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar och en extremt kelsjuk katt.

Bor: I en lite för stor funkislägenhet.

För några år sedan jobbade jag på vår systertidning Härligt hemma. Där fick jag åka runt i Sverige någon vecka varje sommar och titta på andra människors trädgårdar. Och vilka trädgårdar det var! På dammande vägar färdades jag och fotografen långt bort från motorstråken, parkerade på en uppfart vid en vanlig kåk, gick runt ett hus och steg in i en fullständigt ljuvlig lustgård. En renässansträdgård med terrasser i Halland, ett fält av dagliljor invid vajande skånska sädesfält, ringlande gångar och rofyllda skulpturer, vattenfall, hysteriskt prunkande grönsaksland omgärdade av gärdsgårdar byggda med vidjor från skogen.

Jag njöt och tittade. Antecknade latinska namn och odlingstips. Skrev om ”bauersk känsla” och humlor som ”skapar en brummande musik i lavendelrabatten”. Och fattade ingenting.

Visst berättade entusiasterna i mina reportage om pannlampor, som de köpt för att kunna jobba sent under majkvällarna. Visst redogjorde de för sökandet efter kulturarvssorter och penselpollineringen av persikoträdet. Jag fattade ändå inte.

Sedan blev jag med trädgård. En skogstomt, med lerjord och gropig gräsmatta. Det fanns ett grönsaksland, en blomrabatt och en odlingslåda och jag med all min kunskap skulle raskt förvandla den till den grannaste täppan i hela Mälardalen. Jag grävde, sådde och planterade och skröt om alla exotiska sorter jag skulle odla.

I september var jag desillusionerad. Det mesta kom inte upp. Annat dog. Broccolin var frodig, men gav ingen som helst skörd. Jag lärde mig den hårda vägen varför det heter ”trädgårdsarbete”. Det är inte så enkelt att skapa en oas. Det kräver kraft (alltså ren kraft, armmuskler), fingertoppskänsla, kunskap och framförallt tid. Tid att vattna, rensa, gallra och döda mördarsniglar. På sidan 82 kan du läsa om de vanligaste felen i trädgården och hur du undviker dem.

Jag önskar nu att jag hade en käck slutkläm, där jag berättar hur fantastisk min trädgård blivit nu, fem år senare. Tyvärr ser den exakt likadan ut. Skillnaden är att jag älskar den – som den är. Jag odlar numera nästan bara olika sorters lök, jordärt-skocka och potatis, för det trivs i min jord. Jag hovrar oroligt runt min enda vallmo som riskerar att utsättas för gräsklippare och barnfötter. Jag drar i gång små projekt som jag sällan hinner avsluta. Men mest går jag omkring i träskorna och glor på
växterna. Och trivs.

Tiden efter Melodifestivalen är märklig. För en nöjesreporter i Sverige finns det inte riktigt något som de där sex galna veckorna som får halva befolkningen att skaka på huvudet.

Det är då vi kommer ut från skrivborden och hänger med artister och SVT-personal från morgon till kväll.

Intervju efter intervju. Har inte Mariette bytt kläder? Svajade inte Méndez dans betänkligt? Och manuset. När pressen tillsammans med testpublik ser genrepet på fredag kväll synas showen in i minsta detalj. Åh nej, ingen skrattade åt skämtet, arenan ekade tom under konstpausen. Eller, alla jublade sig hesa när programledaren kastade skjortan. Allt det där må var ovidkommande för många, men för alla som älskar cirkusen Melodifestivalen är detaljerna viktiga. Då är justeringar i Jessica Anderssons framträdande en följetång, kräksjuka dansare eller en förkylning som pajar rösten del av hela grejen.

Och visst kan det uppstå lite groll när cirkusen börjar lida mot sitt slut, när så många frågor ställts om halsont och om pojkvännen kommer finnas på plats.

Plötsligt på välkomstfesten till Andra chansen i Kristianstad kontrar Sigrid Bernson med att plocka fram mobiltelefonen och filma när hon ställer intima kärleksfrågor till oss reportrar från Aftonbladet och Expressen. Under en intervju börjar plötsligt polska stjärnan Margaret (Cabana, om du minns) ställa frågor om min hälsa. Genom åren har också SVT kastat gliringar mot veckans kvällstidningsrubriker i sändningen. Och är det roligt gjort så skrattar vi reportrar mest av alla. Alla inblandade parter vet i bästa fall att vi alla är viktiga delar av ekosystemet, och att varje fråga kan mynna ut i en större historia om något helt annat.

Men visst kan en överförfriskad låtskrivare gå lite väl hårt loss på någon oskyldig stackare under någon blöt barafton. Och visst har SVT blivit så sura över tittarreaktioner att man knappt kunnat genomföra intervjuer. För i cirkusen och kärleken till tävlingen vill vi alla Melodifestivalen så gott. Kärleken till den galna cirkusen är det som förenar oss och får oss att åka ut år efter år, att räkna de blänkande stenarna i Christer Lindarws klänning och ballongerna i Edward Bloms dansande vindruvor.

Men sedan är energin slut. När finalens efterfest slutar 04.45 vacklar jag nykter ur Friends arena, efter en arbetsdag som absolut inte hade varit fackligt godkänd om den skedde regelbundet. Jag ställer mig vimmelkantig i taxikön bland representanter från bolaget som gör arenalösningarna runtom i landet. De vill dansa och sjunga allsång. Samtidigt som några Mellopoddare slinker med ett par av tävlingens dansare på efter-efterfest i ett höghus i närheten får jag en taxi, åker hem genom ett öde Solna.

Sover i tre dagar, önskar att jag bokat en resa till min lediga uppvilningsvecka men inser att jag inte har energi till att prassla med biljetter på Arlanda, till fler hotellnätter. Inte just nu.

Tre dagar senare lyckas jag ta mig till gymmet, en vecka efter finalen är jag redo att återförenas på en vanlig hemmafest med vännerna. Äntligen en vanlig helg.

Men tusan att det är ett helt långt år till nästa Melodifestival.

En period i min ungdom arbetade jag i korvkiosk. Först på Gröna Lund där det mest bestående minnet består av en stor mås, som en dag flög in genom det öppna fönstret och flaxade över stekbord och klämsenap. Jag, som har lätt fågelfobi, kastade mig på golvet och skrek: ”Utrym kiosken!” Som tur var behöll min kollega Gabriel sin sinnesnärvaro. Han tog ett vänligt men bestämt grepp om måsen, som just då pausat på läskmaskinen, och släppte ut den.

På darrande ben gick jag fram till luckan, där kön ringlade sig lång ner mot Flygande mattan, skrattade lite åt spektaklet och påpekade att kiosken kanske måste stängas och saneras en stund efter måsens framfart.

Kunden tittade tillbaka med tomma ögon och sa:
– En bratwurst med bröd och stark senap.
Där ser man korvens unika dragningskraft.

Efter sommaren fick jag, i kraft av min stora korverfarenhet, jobb i kiosken på Östra station. Jag jobba de företrädesevis kvällar och helger, då både pendlarna och studenterna från Tekniska högskolan i närheten lös med sin frånvaro. Jag fyllde på förråden med Pucko, tvättade listerna i kylskåpet och rörde förstrött runt bland kokkorven, kryddad med lagerblad och pepparkorn. Jag tittade ut på höstlöv och söndagslediga par på Valhallavägen. Någon gång kom ett gäng fulla fotbollssupportrar förbi på väg till eller från en allsvensk match. Om de använde ett fult språk fick de spruckna korvar. Kanten kunde man gömma i brödet, de märkte ändå ingenting.

Nu kanske ni tror att denna tid i stekos har givit mig en livslång avsmak för korv. Men ack så fel ni har. Jag blev en korv-finsmakare, en självutnämnd expert, som med ett enda sniff kunde bedöma om det var värt att satsa på korven från det aktuella stekbordet. En fin korv, på bra kött, tillagad med varsam hand och rätt kryddning, tycker jag fortfarande är något av det godaste man kan äta. På sidan 64 i veckans tidning bjuder vi på goda recept från riktiga experter, nämligen medlemmarna i Korvakademin.

Stekos förresten – det sätter sig i håret, men om man bortser från stanken (eller rättare sagt andras rynkade näsor, själv känner man den inte efter en dag på jobbet) funkar det bättre än läggningsvätska. Frisyren sitter som berget.

Förra gången jag skrev här, skrev jag om hur man som ung trodde att bitarna i livet skulle falla på plats av sig själva men att de aldrig gör det – de rör på sig hela tiden och man blir aldrig klar. Förrän man dör.

Efter att jag hade skrivit den texten men innan den gick i tryck dog min pappa.

Det visade sig att inte heller döden blir som man (jag) tänkt. En av de mer populära verserna i dödsannonser är den där av Alf Henriksson: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/och något alldeles oväntat sker./Världen förändrar sig varje dag/men ibland blir den sig aldrig densamma mer.”

Det där stämmer bara delvis. Det är sant att min värld aldrig mer kommer att bli densamma – men tiden hejdade sig inte, inte ens liksom. Den rusade vidare som om inget har hänt och det gör mig förtvivlad. På något sätt har sorgen stökat till mina dimensioner. Den 17 november 2017 är inte en tidpunkt för mig, det har blivit en plats där min pappa finns. Och nu rusar vi bort därifrån, lämnar den – och pappa – allt längre bakom oss. Jag vill inget hellre än att tiden skulle ha hejdat sig lite, liksom.

En oväntad småaktighet har också kommit över mig. Min pappa blev bara 76 år. När jag som vanligt läser dödsannonserna blir jag så provocerad när jag ser människor som fick stanna hos dem som älskade dem tills de blev i alla fall 83. Eller 91, till och med 97. Orättvisan sjuder i mig.

Om du tycker att jag är dum så kan jag tillägga att min medkänsla är desto större för dem som inte ens fick 76 år med de sina.

En annan sak är den helt uteblivna andligheten i samband med pappas bortgång. Vi var hos pappa när han dog och det var så totalt kroppsligt. Från ett ögonblick till ett annat slutade han att andas och var död. Jag fick ingen impuls att öppna ett fönster ”för att släppa ut hans själ” eller nåt sånt. Inte heller upplevde jag pappas kropp ”som ett tomt skal, han var inte längre där”. Det var absolut pappa som låg där. Hans kropp svalnade långsammare än jag hade trott under våra händer. Sista tiden i sitt liv hade han plågats av svullna fötter – nu var de alldeles fina.

Till min stora sorg har jag heller inte upplevt någon ”närvaro” av pappa. Min kärlek till honom finns kvar och jag tänker väldigt mycket på honom, varje dag. Men aldrig att jag har känt att han skulle finnas nära mig på nåt sätt. Han är borta, jag är kvar.

Den här jävla vintern har gått hårt fram bland föräldrar i min bekantskapskrets. När jag skriver det här tänker jag på Petra, Annica, Kristin, Anna och Lena som jag vet kämpar med samma slags saknad som jag. De kan förstås ha upplevt döden på ett helt annat sätt och den här sortens sorg blir inte mindre för att man delar den. Men vi som rör oss bort från ungefär samma rum i tiden, vi kan i alla fall möta varandras blickar då och då och liksom nicka, ”du överdriver inte, precis så här hemskt är det”. Det är fint.

Nu är det bara att leva vidare. Även om en stor bit som fanns är borta för alltid.

4x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …

… omtanken från vänner och kollegor efter pappas död.

2 Min dröm om
paradiset består av …

… en sommarkväll efter en mycket varm dag, goda
vänner och god mat.

3 Mitt livs soundtrack är …

… återkommer alltid till
Monica Zetterlund.

4 På sociala medier lajkar jag mest …

… Allt! Är otroligt generös med mina lajks.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nix, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredags-bilagan Femplus.

Pappa och jag en kväll hemma i Boden, sommaren 2013.

Vad har man egentligen för nytta av släktforskning, tänker jag ibland. Jag har inte alls varit flitig själv, men min man har suttit i timmar framför datorn och forskat om såväl sin egen som min släkt. En väv av rutor med namn och årtal växer långsamt fram. Någon enstaka gång sticker något ut.

”Den här frun verkar ha lämnat sin man och flyttat med barnen, det måste ha varit ovanligt”. Eller slutet. ”Drunknad i Fyrisån.” Åh, fy, stackars människa.

När jag samtalar med min mormor får vissa mer kött och blod. Den unge drängen Artur som fick ligga ensam i drängbostaden och dö i spanska sjukan, eftersom bondefamiljen inte vågade ha honom inne i huset. 1700-talskvinnan som arbetade som ambulerande kokerska och gick runt i gårdarna ända tills hon var 90 år. Bröderna som tillverkade så fina möbler att det kanske varit min släkt som ägt möbelvaruhus över hela jordklotet i dag, om de inte supit bort alltihop.

Samtidigt. Jag kände dem inte. Hela liv är förvandlade till anekdoter och omdömen, som vi speglar oss i. ”Jajamen, vi har en kantor i släkten, undra på att mina barn är musikaliska.”

På sidan 74 i veckans tidning berättar vi om den lambertska miljarden. I århundraden har nya generationer letat efter ett gigantiskt arv, som en mystisk 1600-tals-kapten ska ha lämnat efter sig. Det finns nog en risk att hans namn hade fallit i glömska redan ett eller två släktled efter hans avfärd från Sverige, om det inte varit för teorierna om rikedom.

Hur mycket vet du om de som gick före dig på jorden? När jag tänker efter så tycker jag att de förtjänar att jag lär mig så mycket om dem som jag kan. Och finns det inte mer än en ruta med namn, årtal, bostadsort så får jag själv fylla den med mening.

För vem ska annars komma ihåg deras liv?

Liv med slit, skratt, förkylningar, sånger, sorg, barnahänder, ålderdom. Vem ska
föreställa sig att de rätade på ryggen i potatislandet en stilla vårkväll och lyssnade när göken ropade ”ko-ko”?

Om inte jag gör det?

Ibland önskar man sig en vaxpropp i örat. Så att man slapp höra vissa sanningar, och ljudet av tiden som rusar i väg.

För ett år sedan förhörde hustrun dottern på historieläxan. Medeltiden. Mitt i högläsningen tittade dottern upp: ”Levde du då, mamma?”

Nu har klassen kommit till forntiden. Det är min tur att coacha och jag bävar för att förväxlas med en skäggig typ från eller en rövare från vikingatiden.

Det är inte så att jag lever i förnekelse över att tiden går, mina numera utdöda benmuskler påminner mig om det varje dag. Men vart är tiden egentligen på väg?

Låt oss backa tillbaka till 3 000 år före Kristus. Lilla Sunne i Värmland. De första människorna har precis bosatt sig här, vissa av dem på Kolsnäsudden, en grusås som sticker ut i sjön Fryken. Det är järnåldern, men det vet ingen av de nyanlända. De bara lever sina liv, dag för dag. Bygger sina hus med spikar av uppfinningen järn, odlar sina åkrar och tar hand om sina relativt nyanlända tamdjur.

Evigheter senare ska nutidsmänniskorna hitta gravar från järnåldern just på Kolsnäsudden. Banne mig, borde jag inte dra detta för dottern? Ge henne lite privat koppling till forntiden.

Jag är nämligen en ättling till dessa nybyggare. Sunnebo på Sunnebo på Sunnebo ledde fram till min farmor Anna som efter att ha emigrerat med farfar Gottfrid till USA återvände hem till byn med nya glasögon på livet. De hade sett världen, och in i framtiden. Och i den fanns bilar. Parets bil var, enligt säkra släktkällor, den första i Sunne. Där orsakade den mer uppmärksamhet än min Peugeot gör, kan jag lova.

Inte kunde farfar i sin tur ana att hans barnbarn 1970, i ett knökfullt vardagsrum i Luleå, skulle se fotbolls-VM från Mexiko på en av kvarterets första färgtv-apparater.

Men seriöst, varför minns jag just detta, när jag annars bara har fragmentariska minnen från denna tid?

Ett som emellertid dyker upp då och då är tant Magda. Eftersom här saknades både mor- och farföräldrar så fick den snälla tanten på gården duga. Hon ropade från sin balkong när det fanns godis att hämta. Och det var ofta. Tänk vad lite som behövs för att man ska bli ett långvarigt minne för en liten pojke.

I filmsuccén Coco är tesen att alla finns så länge någon minns dem. Efter filmen, som alla med någon form av djup älskar, har jag fått ett märkligt behov av att berätta om människor som betytt mycket eller lite i mitt liv. Som tant Magda.

Men jag är knappast unik. Hela folkrörelsen släktforskning handlar väl egentligen om just detta, att levandegöra människor som sedan länge är döda.

Här hemma pågår annars livet – och det går undan. Vi rusar framåt, hinner inte ens sätta det vi upplever i perspektiv, och plötsligt tillhör allt historien. Men tänk, det är bara om vi har gjort oss förtjänta av det, som vi kommer att bli ihågkomna. I bästa fall.

Vem har sagt att det är de främsta tekniska framstegen som vinner? Bilen och färg-tv:n må ha varit glädjeämnen en kort tid, men är på sin höjd anekdoter när liv ska sammanfattas.

Det är människornas stora eller små bedrifter som betyder något. Det må vara Filip Hammars tårtgeneral eller en tant på Björkgatan i Luleå. Vi minns dem och därmed finns de.

5x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… bli lika förvånad som när jag mötte min dubbelgångare på en nattklubb. (Las Palmas 1977).

2 Det äckligaste
jag vet är …

… att känna något hårt i strumpan. Efter en stund ta av sig den och upptäcka att där mosats en kackerlacka under en tennismatch.
(Mallorca 1987).

3 Världen vore bra mycket vackrare om …

… jag inte vore färgblind.

4 En mening jag använder alldeles för ofta är …

… ”Har du sett min mobil?”

5 Jag rodnar när …

… min fru säger att jag fortfarande är tjusig i profil.

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind.

Ålder: 56.

Bor: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.

Familj: Gift, tre barn, två barnbarn.

Gör: Redaktör på Aftonbladet.

Jag flyttade till London efter gymnasiet, som väldigt många andra svenska 19-åringar. Ja,
det var en enda stor Londonklyscha faktiskt.

Så här: Jag jobbade i klädbutik på Oxford street, levde på bönor i tomatsås och rostat bröd och gick på indieklubb mitt i veckan. Jag bodde med sex andra svenskar i en trea. Fastigheten hade lyxig entré och sunkiga lägenheter.

När vi just flyttat in upptäckte vi kackerlackor i köket. Tände man lampan ilade de ner i sina skrymslen. Det lät som när man knackar med naglarna mot en bordsskiva.

När vi efter den första månaden uppsökte vår hyresvärd för att överlämna den enorma hyran på 2 100 pund (24 000 svenska kronor i nuvarande valutakurs) kontant, informerade vi om problemet.

– We have cockroaches in our kitchen, sa vi.

– Sir, lade vi artigt till, eftersom vi lärt oss att det var ett ord som funkade på alla från sophämtare till banktjänstemän.

Den fryntlige mannen log överseende och tummade sin sedelbunt.

– Just be friendly with them.

Jag lärde mig aldrig att vara kompis med kackerlackorna men min tid i London bär på många bitterljuva minnen, av osäkerhet, ungdom, frihet, rädsla, vänskap.

På sidan 74 i veckans tidning tipsar reporter Anna Flemmert om det hemliga London – de udda sevärdheterna som du inte får missa.

Här kommer en egen liten lista:

Vandra omkring i Regent’s park en gråmulen vardag. Bara gå. Titta på rosor. Tänk på din barndom.

Besök ett antikvariat, bläddra i böcker i evighet och köp ett sladdrigt ex av Jane Eyre som du sedan aldrig orkar läsa.

Gå på en pub och inled ett samtal. Upptäck hur trevligt det kan vara. Ett bra samtalsämne är halsfluss, tonsillitis, som tycks drabba britterna titt som tätt.

Drick cappuccino på St Christopher’s Place, en gömd pärla till torg någon minut från hetsiga Oxford street. Leta dig dit och känn dig som en vinnare.