Förra gången jag skrev här, skrev jag om hur man som ung trodde att bitarna i livet skulle falla på plats av sig själva men att de aldrig gör det – de rör på sig hela tiden och man blir aldrig klar. Förrän man dör.

Efter att jag hade skrivit den texten men innan den gick i tryck dog min pappa.

Det visade sig att inte heller döden blir som man (jag) tänkt. En av de mer populära verserna i dödsannonser är den där av Alf Henriksson: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag/och något alldeles oväntat sker./Världen förändrar sig varje dag/men ibland blir den sig aldrig densamma mer.”

Det där stämmer bara delvis. Det är sant att min värld aldrig mer kommer att bli densamma – men tiden hejdade sig inte, inte ens liksom. Den rusade vidare som om inget har hänt och det gör mig förtvivlad. På något sätt har sorgen stökat till mina dimensioner. Den 17 november 2017 är inte en tidpunkt för mig, det har blivit en plats där min pappa finns. Och nu rusar vi bort därifrån, lämnar den – och pappa – allt längre bakom oss. Jag vill inget hellre än att tiden skulle ha hejdat sig lite, liksom.

En oväntad småaktighet har också kommit över mig. Min pappa blev bara 76 år. När jag som vanligt läser dödsannonserna blir jag så provocerad när jag ser människor som fick stanna hos dem som älskade dem tills de blev i alla fall 83. Eller 91, till och med 97. Orättvisan sjuder i mig.

Om du tycker att jag är dum så kan jag tillägga att min medkänsla är desto större för dem som inte ens fick 76 år med de sina.

En annan sak är den helt uteblivna andligheten i samband med pappas bortgång. Vi var hos pappa när han dog och det var så totalt kroppsligt. Från ett ögonblick till ett annat slutade han att andas och var död. Jag fick ingen impuls att öppna ett fönster ”för att släppa ut hans själ” eller nåt sånt. Inte heller upplevde jag pappas kropp ”som ett tomt skal, han var inte längre där”. Det var absolut pappa som låg där. Hans kropp svalnade långsammare än jag hade trott under våra händer. Sista tiden i sitt liv hade han plågats av svullna fötter – nu var de alldeles fina.

Till min stora sorg har jag heller inte upplevt någon ”närvaro” av pappa. Min kärlek till honom finns kvar och jag tänker väldigt mycket på honom, varje dag. Men aldrig att jag har känt att han skulle finnas nära mig på nåt sätt. Han är borta, jag är kvar.

Den här jävla vintern har gått hårt fram bland föräldrar i min bekantskapskrets. När jag skriver det här tänker jag på Petra, Annica, Kristin, Anna och Lena som jag vet kämpar med samma slags saknad som jag. De kan förstås ha upplevt döden på ett helt annat sätt och den här sortens sorg blir inte mindre för att man delar den. Men vi som rör oss bort från ungefär samma rum i tiden, vi kan i alla fall möta varandras blickar då och då och liksom nicka, ”du överdriver inte, precis så här hemskt är det”. Det är fint.

Nu är det bara att leva vidare. Även om en stor bit som fanns är borta för alltid.

4x tankar i mitt huvud

1 Jag ska aldrig glömma …

… omtanken från vänner och kollegor efter pappas död.

2 Min dröm om
paradiset består av …

… en sommarkväll efter en mycket varm dag, goda
vänner och god mat.

3 Mitt livs soundtrack är …

… återkommer alltid till
Monica Zetterlund.

4 På sociala medier lajkar jag mest …

… Allt! Är otroligt generös med mina lajks.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nix, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredags-bilagan Femplus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pappa och jag en kväll hemma i Boden, sommaren 2013.