Vad har man egentligen för nytta av släktforskning, tänker jag ibland. Jag har inte alls varit flitig själv, men min man har suttit i timmar framför datorn och forskat om såväl sin egen som min släkt. En väv av rutor med namn och årtal växer långsamt fram. Någon enstaka gång sticker något ut.

”Den här frun verkar ha lämnat sin man och flyttat med barnen, det måste ha varit ovanligt”. Eller slutet. ”Drunknad i Fyrisån.” Åh, fy, stackars människa.

När jag samtalar med min mormor får vissa mer kött och blod. Den unge drängen Artur som fick ligga ensam i drängbostaden och dö i spanska sjukan, eftersom bondefamiljen inte vågade ha honom inne i huset. 1700-talskvinnan som arbetade som ambulerande kokerska och gick runt i gårdarna ända tills hon var 90 år. Bröderna som tillverkade så fina möbler att det kanske varit min släkt som ägt möbelvaruhus över hela jordklotet i dag, om de inte supit bort alltihop.

Samtidigt. Jag kände dem inte. Hela liv är förvandlade till anekdoter och omdömen, som vi speglar oss i. ”Jajamen, vi har en kantor i släkten, undra på att mina barn är musikaliska.”

På sidan 74 i veckans tidning berättar vi om den lambertska miljarden. I århundraden har nya generationer letat efter ett gigantiskt arv, som en mystisk 1600-tals-kapten ska ha lämnat efter sig. Det finns nog en risk att hans namn hade fallit i glömska redan ett eller två släktled efter hans avfärd från Sverige, om det inte varit för teorierna om rikedom.

Hur mycket vet du om de som gick före dig på jorden? När jag tänker efter så tycker jag att de förtjänar att jag lär mig så mycket om dem som jag kan. Och finns det inte mer än en ruta med namn, årtal, bostadsort så får jag själv fylla den med mening.

För vem ska annars komma ihåg deras liv?

Liv med slit, skratt, förkylningar, sånger, sorg, barnahänder, ålderdom. Vem ska
föreställa sig att de rätade på ryggen i potatislandet en stilla vårkväll och lyssnade när göken ropade ”ko-ko”?

Om inte jag gör det?