Startsida / Inlägg

”Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

av Söndagsredaktionen
byline, veronica larsson, aftonbladet söndag. foto peter knutson.
Foto: Peter Knutson.

Min morbror Leif hade en röd gammal Lada som jag och mamma fick låna. Vi åkte rally längs landsvägen ut mot Barnens ö. Ja, inte rally på riktigt, men mamma var kommentatorn som fick det att verka så.

Med nasal, försök till sportradio-manlig röst rattade hon den svängiga grusvägen: Åååå, här kommer Larssons i kurvan och dääär drar de ifrån, åååå nu ligger de i täten, åååå de gasar
pååå, åååå där är de i mååål! DE ÄR I MÅL! JA HERREGUD VILKEN RYSARE! LARSSONS HAR GÅTT I MÅL! DETTA ÄR STORSLAGET!

Jag satt i baksätet utan bilbälte och kiknade av skratt. Jag tyckte mycket om den bilen. Inte bara för att det var så roligt att åka fort. Nej, den hade en annan mycket mer attraktiv kvalitet än så. Den hade Elvis. När loppet var klart sjöng han That’s alright mama any way you do, Let’s rock everybody let’s rock och It’s one for the money two for the show. Jag sjöng med på ett helt egenuppfunnet språk, ja inte var det engelska i alla fall. Och på riktigt trodde jag att Elvis ingick med bilen: ”Mamma mamma! Kan vi inte fråga Leffe om vi får låna Elvis-bilen igen?”

Jag var korkad, helt klart, men får skylla på att jag inte hade åkt bil med musik i innan. Jag var bara ett dumt litet barn. Som älskade Elvis. Jag älskade en annan person också – min morbror Leif. Han som visste att jag och mamma tog oss friheter när pappa, som var sjöman, var ute till sjöss. Hur vi då spelade Elvis på högsta volym i vardagsrummet, vickade på höfterna, drog upp ena överläppen och buggade så att stiftet flög över vinylen.Vi sjöng falsksång och var oaktsamma med skivspelaren. ”Trams” hade pappa sagt om saken. Och kanske var vi det, tramsiga. Men vi hade kul. Mamma var roligare när pappa inte var hemma. Vi var obekymrade.
Vi var Moody blues men skrattade.

Allt det där visste Leif om. När jag var hemma hos honom fick jag gå igenom hela hans skivsamling; lyssna och lära mig hur man skötte
stereon. Han var inte så noggrann, skivor liksom allt annat han hade var ju bara materiella ting. Vi pratade om musiken. Om texterna. Det fanns egenskaper hos honom jag ännu inte hade stött på hos någon annan: Han lyssnade tålmodigt på mitt barnsliga pladder och tyckte inte alls att jag var larvig. Han hade alltid en rolig historia från förr i rockärmen och berättade den utan skrytsamhet men helt säkert med överdrift. Som jag fnissade!

När han långt senare flyttade till Dalarna sågs vi mer sällan. Jag var vuxen då. Hade ett annat liv. Han hade ett annat liv. Med familj och barn.Men jag tänkte på honom, jag gör det även nu. På hur sällsynt och viktig han var. För mig,
min mamma och min lillebror. På hur våra liv glimrade när han var nära.

Men han hade ett fel. Ett förbannat jäkla fel. Han ville inte besvära. Han började att gå ner i vikt. Rejält. Han gick och kissade oftare. Men inte FAN ringde han läkaren: ”Det är väl inget fel på mig och varför gå till läkaren som ändå har så mycket att göra.” Jag vill skrika nu. Högt: ”Envisa jäkla gubbe!” Men skriver i stället så här: Om du är man, går ner i vikt utan att äta mindre och kissar oftare: GÅ TILL LÄKAREN. GENAST! SNÄLLA! Min morbror Leif dog av cancer som började i prostatan. Den hade gått för långt, det fanns ingen bot.

Månaderna innan, när han var sjuk, spelade han in några kassett-blandband till mamma och mig. Vi har dem nu. Vi lyssnar på dem. Vi har Elvis som förr i tiden. Då vi åkte i en gammal Lada och diggade längs grusvägen. Då jag hade en morbror som hette Leif.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson. Ålder: 46.
Bor: I lägenhet utanför tullarna i Stockholm. Familj: Pojkvän, mamma och lillebror.
Gör: Bitr magasinschef på Aftonbladet och redaktör för Aftonbladet Mode & skönhet.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag…

… vara ensam och osedd.

2. Jag dansar om…

… det är hemmafest.

3. Det skulle aldrig hända att jag…

… ställde mig upp och höll ett spontant tal inför en grupp vakna människor.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… Och solen har sin gång. För den ödesmättade stämningen.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja…

… kalops och en flaska strävt rödtjut.

Nu byter vi kommentarsystem!

Vi bryr oss om våra användares datasäkerhet och byter därför nu kommentarssystem. Det betyder att du behöver skapa ett konto och logga in. Du kan enkelt göra det via knappen nedan. Aftonbladet är en del av Schibsted och du loggar in på Aftonbladet med ditt Schibsted-konto. Läs mer här.

  • Tjänstgörande redaktörer: Ellinor Brenning och Filip Lindahl
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB