Jag har ett komplicerat förhållande till 
sommarsemestern. Visst, den innebär några veckors välkommet avbrott från vardagen. Med lite tur kan det till och med vara behagligt sommarväder här hemma i Sverige. Semestern ger tid för avkoppling och reflektion, tid med barnen, tid att bara göra vad man vill. Tid att resa.

Jag fattar allt det där. Men det är ändå inte riktigt så enkelt. Jag har nämligen full förståelse för den allt mer högljudda proteströrelse som växer fram på de stora turistdestinationerna.
Som Mallorca. Den lilla ön i Medelhavet har knappt 900 000 bofasta men tar varje år emot 
15 miljoner besökare (siffrorna ska dock tas med en nypa salt eftersom de är hämtade från Wikipedia). Det vore som om Sverige tog emot 160 miljoner besökare varje år.

Inte nog med att den här massturismen med allt vad den innebär av krimskrams och dålig smak fullständigt tagit över Mallorcas stränder och gator.
Nu håller den på att ta över hela ön. Sedan svenskar och andra mer eller mindre välbeställda nordeuropéer börjat köpa semesterboenden på ön har nämligen bostadspriserna ökat dramatiskt. Det har gått så långt att Palmas befolkningen inte längre kan hänga med i budgivningen och därför tvingas flytta allt längre ut från stan.
Organisationen Ciutat per a qui l’habita (Staden för de bofasta) kräver nu högljutt ett stopp mot 
utländska köpare och att turismen begränsas.
Ett annat exempel är Florens i Italien. Där har 
turisterna fullständigt tagit över den medeltida stadskärnan. Vid lunchtid förvandlas varje portuppgång och trappa till en picknickplats för lättklädda selfieknäppare. Där har det gått så långt att de ansvariga börjat jaga bort kortbrallorna från trapporna med hjälp av vattenslangar.
Om möjligt ännu värre är det i Venedig, sedan länge en av Italiens riktigt stora turistattraktioner. Där utbröt fullständiga kravaller i våras när de få kvarvarande venetianarna rev ned de grindar som ställts upp på gatorna för att slussa horder med turister. ”Detta är inte Venedigland”, skanderade demonstranterna i protest mot massturismen som hotar förvandla den historiska staden till en sorts Disneyland.

För att inte tala om Thailand. Där har flera av de populäraste öarna och stränderna stängts på grund av massturismen. Nu senast var det den världsberömda filmstranden Maya beach på Phi Phi island som fredades från besökare.
När Hollywoodfilmen The beach spelades in där för 18 år sedan var Maya beach förmodligen så nära man kan komma en plats i paradiset. Men den fullständiga invasion av turister från hela världen som följt i filmen spår har 
effektivt förvandlat platsen till 
en soptipp.

Paradoxen är att alla de här destinationerna är mer eller mindre helt beroende av turismen. De lever i många fall relativt gott på de pengar som semesterfirarna gör av med. Men nu hotar de duka under av trycket från miljoner och åter miljoner besökare.
Och det är någonstans där som mina dubbla känslor till semestern kommer in i bilden.
För snart går jag själv där och trampar: arktiskt blek och uppenbarligen förflyttad till en plats där jag inte hör hemma.
Och jag är inte säker på att jag gillar det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1 Min dröm om paradiset består av …
… en värld utan turister 
i trekvartsbyxor. Vad är grejen med alla farbröder i för korta brallor?

2 Mitt livs soundtrack är…
…Highway to hell med AC/DC, så klart.

3 På sociala medier lajkar jag mest …
… absolut ingenting. Jag skiter fullständigt i sociala medier.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 51.
Yrke: Reporter.
Bostad: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.