Under några veckor har jag var och varannan kväll gått till sängs med Therese Bohman.
Det var mycket enklare att somna med Sven Wollter.
Hans nya roman Britas resa, skådespelarens andra, är en riktig bladvändare. Ett spännande, engagerande och starkt kvinnoporträtt, som sträcker sig från 1930-talet och framåt. Blev snabbt en favorit lite på samma sätt som Henning Mankells Daisy sisters blev när jag läste den tidigt 1980-tal, innan han blev det svenska deckarundret personifierad. Liknande intrig och
tematik som i Wollters bok, om hur tufft det var (och är?) för kvinnor ur arbetarklassen att bli fria och självständiga människor.
När jag lagt ifrån mig Wollters bok på kudden bredvid, har jag somnat omedelbart. Har inte behövt grubbla över hans relation till Brita.
Historien är ju så uppenbart påhittad, även om Wollter givetvis bottnar i skildringen av samhället Brita lever i, då han medvetet gjort henne till generationskamrat till sig själv, bara lite äldre.
Inte så med Therese Bohman.
Hennes böcker hade funnits i det undermedvetna några år, jag hade läst om dem, men jag hade aldrig kommit till skott. Det är alltid så mycket man ska läsa i jobbet. Men nu hade jag masat mig upp en tidig morgon till årets bokrea och var på väg att besviket lämna bokhandeln, när den bara låg där med sitt snygga omslag och sa ”köp mig!”. Therese Bohmans tredje roman Aftonland. Bara 65 kronor.
En mycket engagerande historia om en kvinnlig professor i konstvetenskap. Kärlek, sex, konst och ganska mycket ensamhet. Också en blad-vändare. Men inte lika lätt att lägga ifrån sig på kudden bredvid. Dels för att den, irriterande nog, inte är indelad i kapitel. Var/när ska man sätta stopp? Dels för att jag började tycka att huvudpersonen hade vissa likheter med kulturskribenten Therese Bohman som jag alltid läst med stort intresse i Expressen. Och då började tankar att snurra i skallen och det blev svårt att somna.
För jag är väl knappast ensam om att bli smått besatt av att vilja veta ännu mer om författare som mer eller mindre öppet skriver om sig själva?
Manliga författare lockar inte på det sättet. Är inte alls sugen på Karl Ove Knausgårds
150 000 sidor om sig själv. Jag vet redan hur män tänker.
När kvinnliga författare som Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall med flera slog igenom och deras böcker ibland lite nedlåtande kallades för bekännelselitteratur, såg jag uttrycket snarare som en kvalitetsstämpel. Ju mer man lär sig om det motsatta könet,
desto bättre.
Intervjuade en gång Erica Jong i hennes dåvarande lägenhet på Upper East Side
i New York. Hennes unga älskare serverade oss massor av vitt vin. Annars hade jag säkert rodnat när hon detaljerat, och off-the-record, började berätta om hur intima scener i hennes romaner förhöll sig till verkligheten.
Therese Bohmans andra roman Den andra kvinnan (2014) orsakade inte
samma sömnsvårigheter. Känns inte alls så självbiografisk, men är en väldigt stark berättelse, om att ”bara” vara älskarinnan i ett förhållande. Nu fortsätter jag bakåt
i min omvända Therese Bohman-utforskning. Debutromanen Den drunknade (2010) blir mitt sällskap när flygplanet mot New York lyfter.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… nog betraktas som en politisk vilde, då det inte riktigt längre finns något parti som jag helhjärtat kan stödja.

2 Jag skäms över…
… att jag alldeles för ofta skjuter upp saker. Senast att få lite ordning i den överfyllda bokhyllan.

3 Min ovanligaste vana är…
… att ta ett glas vitt vin och ett femtontal Mariekex med smör som kvällsmellanmål. Mycket gott!

4 Jag skulle vägra äta…
… palsternacka, plommon, pumpa och päron. Det är något som är fel med bokstaven p.

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 63. Familj: Olle, 19, och Greta, 18, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.