Egentligen fanns alla tecken där, om man nu hade vetat vad man skulle kolla efter. Och visst hade jag väl hört talas om sköldkörteln och att man kunde få problem med den, men inte lagt någon större tankeverksamhet på det utan gått vidare med livet och tänkt att det där det gäller nog inte mig.
Det där med att jag ständigt frös och hade kalla händer och fötter, det fanns det ju förklaringar till. Var det inte väldigt kallt på jobbet? Och drog det inte lite från fönstren där hemma? Jo, så var det nog.
Och den där ständiga ångesten som hade hjärtat i ett stenhårt grepp och som vägrade att släppa taget, den behandlade man väl bäst hos en psykolog? Så jag började i terapi, och visst det var inte bortkastat för det fanns saker att reda ut, men just det här rådde det inte bot på. Där fick jag lära mig tekniker för hur jag skulle hantera min ständige följeslagare. Man skulle tänka sig en buss där man generöst bjöd in ångesten att åka med men vänligt men bestämt förklarade att den fick sätta sig längst bak i bussen och sedan stiga av vid ändhållplatsen. Problemet var bara att den här ångesten inte ville sätta sig längst bak i någon buss, den ville ta tag i ratten och styra rakt in i en bergvägg, och kliva av vid någon ändhållplats var den inte intresserad av.

Men så gick det några år och ångesten avtog och terapin avslutades. Och livet flöt på, ganska bra till och med, tills den stora nedstämdheten gjorde entré tillsammans med sin sidekick tröttheten. Men visst klagade väl alla på att de var trötta? Jag hade aldrig känt av vintermörkret tidigare men det kanske var så här en vinterdepression kändes? Jo, så måste det vara.
Så jag ökade timmarna på gymmet, för motion är ju minst lika bra som antidepressiva, har man läst. Och att isolera sig hemma är ju inte att tänka på om man är deprimerad utan man ska ju sysselsätta sig. Så jag släpade mig iväg på alla aw:ar, middagar och fester som jag blev bjuden på. Men jag hann knappt sätta foten innanför dörren innan jag började tänka på när man fick åka hem. Jag som alltid varit den som haft mest energi av alla, som aldrig ville åka hem när det hände något roligt. Vad hade hänt?
Men så av en slump tyckte en läkare, som jag träffade av en helt annan anledning, att vi nog skulle ta ett blodprov och kolla sköldkörteln också. Resultatet kom och det visade sig att det visst var problem. Blodproven visade på hypotyreos. Jag googlade som besatt symtom och insåg att jag kunde bocka av samtliga. Men hade fortfarande svårt att smälta det. En kronisk sjukdom var verkligen inget som ingick i min livsplan. Jag ville ju fortsätta att kryssa i alla nej-rutor i hälsodeklarationer, vilket jag hulkande förklarade för läkaren. Men ibland vill livet annorlunda. I stället fick jag ett recept på levaxin i handen.

Nu ett drygt halvår och åtskilliga blodprov och medicinjusteringar senare känns det som om jag faktiskt har fått livet tillbaka. Tröttheten är som bortblåst och livsglädjen är tillbaka. Dessutom har jag lärt mig den hårda vägen att det är bättre att gå till läkaren en gång i onödan än att ställa egna amatördiagnoser. Man vill ju inte vara till besvär. Men att vara besvärlig hade nog gett mig tio år, ge och ta några år, då jag faktiskt hade kunnat må bra och njuta av livet i stället.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag …
… krypa ner under täcket och vara oklädsamt ynklig.

2 Jag dansar om …
… det spelas musik.

3 Jag önskar att jag hade skrivit  …
… Harry Potter för då skulle jag vara oerhört rik nu.

4 Som sista måltid i livet skulle jag välja …
… sushi!

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Lundkvist.
Ålder: 40.
Bor: Aspudden.
Jobbar: På Aftonbladet.