Jag satt på ett tåg i somras och lyssnade i kapp på Sommar-program jag missat. Ett av dem var av författaren Elin Olofsson, som pratade om sina anmödrar, kvinnorna som gått före henne i släkten. Hon berättade om sin farmor som hade dött bara 53 år gammal, när Elin Olofsson själv var liten flicka. Hon sa att det hände ungefär samtidigt som Olof Palme mördades – och då gick som vanligt räkneverket i gång i mitt huvud.
Hm få se, hennes farmor dog alltså 1986, hon var 53… alltså var hon född 1933. -33! Då var hon ju bara åtta år äldre än min pappa, och arton år yngre än min farmor.
Jag märker att jag gör det där allt oftare, räknar efter och placerar i tid. Det ligger förstås ingen värdering i det utan jag tror att jag liksom vill räta ut länkarna i kedjan, se var i tiden vi befinner oss. Självklart har det att göra med min egen stigande ålder, säkert också med att min pappa just har dött – då blir man akut medveten om vilka dörrar som stängts, vilka frågor som inte länge kan få några svar.
Men det handlar också om vilka perspektiv som finns kvar i bredare mening. För genom
våra familjeberättelser löper ju också vår gemensamma historia.

Jag tänker på mina farföräldrar som var födda 1913 respektive -15, i ett land som fortfarande var fattigt och lortigt, men som sakta blev allt bättre. En tid fjärran mig och oss i dag – men som jag ändå via mina farföräldrar har fläckvis kontakt med, genom sakerna de ofta lite i förbigående berättade. Vissa saker fastnade. Som att farmor, som inte vuxit upp särskilt fattigt, började jobba när hon var 14, för så funkade det. Eller farfars berättelser om fylleriet bland en del av de chaufförer som körde ut bröd från bageriet vår släkt hade – en del tog en sup på varje stopp och blev så berusade att någon annan fick öppna dörren när de kom tillbaka och de föll ur bilen.
Sen pappa, född -41, med ett typiskt svenskt 40-talistliv. Den första som läste vidare, som flyttade bort från stan där han växt upp, som uppfostrade mig och min syster likadant som mina två bröder – jag minns fortfarande min totala oförståelse när farfar föreslog att jag skulle stryka mina bröders kläder.

Själv föddes jag 1970, rakt in i ett Välfärds-Sverige på topp, världens modernaste land. Kalla kriget, med ett barns tankar på den där bomben som en man kunde släppa när som helst. I dag tänker jag ofta på att när jag föddes hade det bara gått 25 år sedan andra världskriget tog slut – herregud, 25 år är ju ingenting. Låt räkneverket snurra bakåt från nu och du kommer till 1993. 1993 var ju nyss!
Vilka berättelser som blir kvar efter oss kan vi inte veta. Och jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte frågade mer medan de som kunde svara levde, för det är ungdomens privilegium att bara titta framåt. Men jag tror vi ska berätta ändå, lite i förbigående eller varför inte i ett Sommar-program. En del fastnar och lever på så sätt vidare ett tag till – och skapar perspektiv.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag hör ett plötsligt ljud i mörkret.

2 I högstadiet var jag …
… allvarsam och duktig.

3 Jag mår som bäst när…
… jag är mätt, varm och med vänner.

4 Jag är trött på att prata om…
… svenska värderingar. Jag vet, jag kommer inte att gilla valrörelsen.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 48.
Bor: På Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör på Aftonbladet: 
Redaktör för fredagsbilagan Femplus.