”Veronica, vet du vad min mamma sa. Hon sa att du alltid kommer att klara dig, för att du är så stark.”
Vi var tolv år och gick i samma klass. Hon bodde till skillnad från mig i villa. Hennes familj hade sommarstuga och brukade åka utomlands på loven. Rätt ofta hade hennes mamma migrän, då skulle det vara tyst i huset. Det var ingen hemlighet. Vi fick alltid gå på tå där hemma. Ändå beundrade jag det hon hade.

Jag fick höra det då och då. Att jag var duktig och stark. De två adjektiven hörde ihop. En gång hörde jag ett samtal som min mamma hade med sin väninna. De satt i köket och drack vin: ”Men Veronica, henne behöver du verkligen inte oroa dig för, hon är så tuff och självständig.”

Vilka komplimanger. De gjorde mig stolt. Det var mycket jag inte var bra på. Det var mycket jag inte hade. Men jag var bra på att vara stark. Jag ägde det ordet. Det var nästan som ett mantra, jag blev drillad in i det redan vid barnsben. Du ska vara stark. Punkt.

Jag trodde länge på allt det där. Jobba hårt. Klara sig själv. Inte klaga. Gå och städa på
extrajobbet på hotellet fastän kroppen värker. Vara glad. Inte avslöja något som kan ses som en svaghet. För vem skulle jag vara då? Det var ju min roll att vara den stabila, den bekymmerslösa. Jag var rädd för att vara något annat, visste inga alternativ.
Ryggskott? Ja, men då finns det värktabletter och jag har aldrig haft några svårigheter med att få mediciner utskrivna. Ångest, depression? Nej, inte jag! Olycklig kärlek? Nej, det var minsann jag som dumpade honom!
Jag har varit stenhård. Jag har tyckt att folk som har sjukskrivit sig för nackspärr och onda axlar har varit veklingar. Vadå, det är väl bara att ta några tabletter och härda ut. Det gjorde ju jag. Även när min kropp har talat sitt tydliga språk; efter operationer för endometreos, när jag har fått diagnosen artros, har jag gått på som om inget har hänt. Jag har inte velat identifiera mig med mina sjukdomar. Att vara sjuk är att vara svag. Ingen älskar en för det. Ingen älskar en person som gråter. Ingen älskar en person som inte är rolig. Det var i alla fall det jag trodde.

Men så brast det. Rent bokstavligt. Min hälsena gick av och jag var gipsad mitt i smällheta sommaren. Jag fick dessutom en blodpropp och till råga på allt skulle min kille flytta till ett annat land, långt borta. Ett sånt elände! Han sa: ”Är det någon som klarar det här så är det du, för du är så stark.”
Helt plötsligt hatade jag ordet och all dess pådyvlade innerbörd. Det kändes som ett blytungt ok och känslan kom över mig som ett avgrundsdjupt death metal-growl. Jag skrek: ”Jag är inte alls stark!” Jag grät. Jag svettades. Jag var larvig och ynklig: ”Jag vill inte vara stark längre, jag orkar inte.” Det blev tyst. Sedan inträffade något högst märkligt: Han gick inte. Han slutade inte att älska mig. I stället pratade vi om saker som vi inte hade närmat oss tidigare.
Nu har det gått över en månad sen dess och det har blivit lättare. Jag har vågat be om hjälp. Jag svarar inte alltid att allt är bra när någon undrar hur jag mår. Och hädanefter ska ingen få kalla mig stark i betydelsen att jag bara ska uthärda, som att jag inte får lov att vara ledsen. Som att vara stark vore något som förenklar. Nej, det enda som på riktigt gör livet enklare är vänner, omtanke, humor och kärlek. Och kanske lite vin. Eller dans.

 

5x tankar i mitt huvud:
1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
… gå förbi obemärkt.

2 Det äckligaste jag vet är…
… fascism.

3 Världen vore bra mycket vackrare om…
… den vore rättvis.

4 Ett ord jag använder alldeles för ofta är…
… va?

5 Jag rodnar när…
… någon möter min blick i mer än två sekunder.

 

Veckans krönikör

Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 46.
Bor: Stockholm.
Familj: Knasig och väldigt gullig.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Mammas hund Selma hälsade på och fick dagen att skina.Svante Lindén: ”Det svarta molnet har kommit närmare”