Monumentet över ondskan suddar bort våra olikheter
avSamtidigt som Christopher kliar sig nervöst i skägget och försöker väcka sina rödgråtna ögon susar den stillsamma fredagstrafiken hovsamt förbi på den tvåfiliga väg som skiljer ett vardagligt propert bostadsområde från lägret.
Det är lätt att inbilla sig saker på ett sånt här ställe. Som att den svaga bris som blott emellanåt skänker lindring från den tryckande augustihettan faktiskt bär med sig en viskning med namn som för alltid skulle ha varit glömda. Att bänkarna vi sitter på, något slitna men tämligen bekväma, skulle kunna befinna sig i en park lite varsomhelst. Inte i det som gränsar till återstoden av Förintelsens monument.
Det är ju liksom lite för vackert. Lite för stillsamt, nu när de flesta turistgrupperna har lämnat platsen och invånarna på andra sidan vägen som bäst börjar ägna sig åt sina helgbestyr. Lite för grönt och prunkande, med ett par strategiskt placerade kiosker som säljer förfriskningar och snabbmat inom behändigt avstånd.
Beläget bara en rask promenad från tågstationen i Oświęcim är huvudlägret i Auschwitz, som var det tyska namnet på staden, bokstavligen insprängt i stadens runt 40 000 invånares liv. I samma närområde som de skrattar, gråter, tvättar, arbetar, lagar mat och går i skolan finns lämningarna av det som troligtvis är det närmaste mänskligheten någonsin har kommit ett matematiskt uträknat helvete på jorden.
Det var hit Christophers gammelfarfar fördes i en av de första transporterna från väst till koncentrationslägret i sydvästra Polen sensommaren 1942, då utländska judar överlämnades till den tyska ockupationsmakten för att skickas till utrotningsanläggningarna på andra sidan Europa.
Christopher, som fortfarande är praktiserade jude och lite generat förklarar att han inte kan tatuera sig av religiösa skäl, har rest hit med sin vän från Paris för att försöka förstå. Han skrattar till när han säger att han grät vid tre tillfällen inne i lägret (”det beror säkert lika mycket på allergi”) men faktum är att på andra sidan den fasansfulla ”Arbeit macht frei”-bågen som reser sig över lägergrinden så har alla våra tårar blandats. Tyskarna, de som har rest hit med en klump av skuld i magen, snyftar tyst sida vid sida med avlägset
anhöriga till offer eller vanliga upplevelseturister och för varje trappsteg vi tar inne i de till synes ändlösa rader av baracker så är det som att vi alla bär alltmer av samma tyngd på våra axlar.
Även de kaxiga grabbgängen som först tar smilande selfies vid själva ingången bryts slutligen ner av den outhärdliga sorg som sipprar ut från de slitna väggarna.
Det är som att detta monument över ondskan suddar bort våra olikheter. I byggnad efter byggnad finns oändliga rader montrar med föremål som SS-vakterna beslagtagit av dem som förts hit. Glasögon, resväskor, leksaker – där bryter jag ihop för första gången – ben- och armproteser, kläder, skor. Att i en snyftande grupp gå förbi dessa uppvisningar i mänsklig grymhet är egentligen emotionellt omöjligt. Att ändå göra det är absolut nödvändigt.
Hur många som egentligen dog här i Auschwitz I och i förintelselägret Birkenau, beläget bara några kilometer längre bort, är osäkert men den officiella siffran är 1,1 miljoner – av dessa var 90 procent judar.
”Det får aldrig hända igen”, är ett slitet uttryck som ofta följer på historier och vittnesmål över nazisternas brott. Det där vi aldrig ska glömma. Grymheterna som utgjorde det svarta hål som civilisationen sedan mödosamt har lyckats kravla sig ur.
Christopher stryker sig ännu en gång genom de rödsprängda ögonen när jag nämner detta och tittar trött på mig. Samtidigt kommer ännu en svag vindpust som tycks tala till oss, viska ännu några namn, innan han säger:
– Det händer igen. Hos oss i Frankrike, hos er i Sverige, i Ungern, här i Polen, i England, i USA … Vi har verkligen inte lärt oss något av det som inträffade i Auschwitz.
4 x tankar i mitt huvud:
1 Jag skulle kunna begå brott om …
… jag sätter mig bakom ratten på en bil. Jag är ledsen, men jag tycks fortfarande behandla fartbegränsningar som rena rekommendationer.
2 Jag trivs särskilt bra när …
… jag har några timmar över och kan gå loss bland grytor och kastruller i köket. Nästa projekt blir att trixa fram den ultimata seitanburgaren. Och det burgar ju ta sig, så att säga.
3 Om jag är ledsen vill jag …
… helst bara vara ensam. Det räcker bra så.
4 Det vackraste ord jag vet är …
…”frid” för det känns som att det är något som är närmast unikt i vår uppskruvade samtid. Att känna det totala lugnet är något jag ofta försöker göra – och misslyckas minst lika ofta med.
Veckans krönikör
Namn: Mattias Kling. Ålder: 45.
Yrke: Bildredaktör och skribent. Familj: Två katter, en rad chiliplantor och ett antal individer utspridda här och där. Bor: Lägenhet i Stockholm.
Helvetets port.Veronica Larsson: ”Det tog mig tusen år att våga bli svag”