Någon som minns Miljöpartiets projekt om klimatterapi som lanserades i början av sommaren? Jag kommer ihåg att jag läste om hittepåt i DN och brast ut i ett nasalt fnitter i samma stund jag såg rubriken. Det var den där typen av fniss som man spottar ur sig när någon precis har levt upp till alla
satiriska fördomar (och då har man ändå lagt
ribban rätt högt). Klimatterapi för Södermalmsbor med bilångest, amenseriöst? Stefan Sauk måtte ha stöttat sig mot bildörren när han läste det där för att inte rasa ihop av cirkulationsrubbning!
Ja, ungefär så satt jag och raljerade för mig själv någon gång i maj.
Missförstå mig rätt – jag är inte klimatför-
nekare. Men det här var bara steget för långt, även för en naturromantiker som mig.

Så kom juni och temperaturerna sköt plötsligt
i höjden. I början kändes det lite välkommet,
efter en kall, seg vår. Men efter några veckor skulle allt förändras. De andra hästägarna i stallet där jag har mitt sto Cazcada mumlade om dålig höprognos och torra beten. ”Äsch”, sa jag, ”det kommer regn snart. Så fort folk tar semester eller tvättar fönstren. Det gör det alltid.”
Det kom mycket riktigt ett rejält oväder lagom till midsommar. Men sedan försvann alla regnfronter.
Vi var inne i juli och jag noterade att mitt eget beteende hade förändrats. Jag inledde varje morgon med att läsa SMHI:s prognos. Jag, som aldrig tidigare brytt mig om väderpresentationer, försökte beräkna varje droppe regn som kunde tänkas falla över de sönderbrända markerna. Det var inte många.
Varje gång jag gick runt i trädgården kom Klimatet och stirrade mig rätt in i ögonen.
Gräset – brunt. Blåbären – borta. Var inte till och med fåglarna märkligt tysta?

Det blev svårt att sova. Värmen och hettan var inte det största problemet. Det var ångesten som höll mig vaken. Framtidsångest blandades med nutidsstress över höpriser och beten. Gräsmattan var nu så torr att barnen regelbundet fick dra ut stickor ur fötterna. Klimathotet följde efter mig in i huset, där temperaturen låg på stadiga 27 grader dygnet runt. Det följde med mig till stallet också – att rida före 23 på kvällen var en omöjlighet.
Men trots detta var jag handlingsförlamad.
”Jorden står i brand”, sa en röst i mitt huvud. ”Vad tänker du göra åt saken?”
”Så sant”, svarade jag. ”Om man skulle ta och skaffa sig en pool?”
Och vad gjorde jag egentligen när det var som allra olidligast?
Satte mig i bilen. Slog på energislukande AC:n. Eller åkte och brände pengar i något svalt shoppingcenter.

Nu är hösten här, svalare förvisso, men med ännu synbara ärr av sommaren. Fortfarande har hästarna dåligt hö. Grundvattennivåerna är låga i stora delar av landet. Temperaturerna höga för årstiden.
Men hur många orkar bry sig om klimatfrågan när det finns barn att hämta på förskolan och kontorsjobb att lägga energi på?
Läste i medierna om blott 15-åriga Greta Thunberg som obstinat satt sig utanför riks-
dagen. Hon har strejkat från skolan för att sitta där tills vi vuxna tar ansvar för hennes fram-tida levnadsmiljö. Hon har beslutat sig för att gå från paralys till handling, även om det är obekvämt. Hon är en av få som inte bara låter paniken stiga, utan
använder känslan till något kreativt.
Vi som är myndiga, vi som har makten i våra händer att agera, har givetvis redan förträngt katastrofen.
Eller sökt behandling för våra nojor hos klimatterapeuter.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… min son säger att han älskar mig och kryper upp i mitt knä.

2  I högstadiet var jag …
… en blyg besserwisser.

3  Jag mår som bäst när …
…  jag sitter på hästryggen.

4  Jag är trött på att prata   om …
… regeringsbildning.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Maken Dave, 47, samt
sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 4.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.