Min mamma passade aldrig in. Hon skaffade fem barn och satsade på karriär samtidigt. I ett 1960-tal utan dagis och föräldraledighet, och utan socialdemokraternas ”pussla ihop livet-vecka”. Hur klarade hon detta, mamma Inga?
Hon var smart och effektiv; vi barn fick en annorlunda, men ändå kärleksfull uppväxt.
Ibland tyckte jag som barn att det var pinsamt och jobbigt: ”Varför är inte vi som alla andra?”
I dag är jag stolt över mamma, som mot alla odds lyckades få ihop sitt livspussel.

Min mamma, Inga Franchell, älskade att studera och hade stora planer. Tog studenten 1947 med idel stora A i betyg. Då var det inte så vanligt att tjejer gick gymnasiet över huvud taget, men mamma trivdes och ville mera. Hon hade bestämt sig för att studera vidare på Uppsala universitet med ett mål i sikte: att få jobb på UD.
Men morfar ville annorlunda – ”Varför hålla på att studera? Vilket slöseri med tid!” Han var också väldigt effektiv, en förmåga mamma ärvde och senare hade stor glädje av som mor till fem barn.
Lika mycket som mamma älskade familjen älskade hon karriären. När jag, som var barn nummer tre, precis fyllt fem flyttade hela familjen till Malmö. Mamma fick jobb som chefssekreterare hos verkställande direktören Nils Hugo Hallenborg som styrde över det då väldiga Kockums varv.
Fyra barn med två yrkesarbetande föräldrar, inget dagis och ett till barn på väg. Så var den, vår familj och vår uppväxt på 1960-talet. Så därför tvingades mamma vara effektiv. Hon var långt ifrån en bullmamma – eller curlingmamma som det heter nuförtiden. Vi fick klara oss själva.

Några exempel. Första dagen i första klass – vi står vid grinden till den nya fina monsterstora miljonprogramskolan, jag och mamma. Hon pekade på byggnaden jag skulle gå in i, önskade mig lycka till, gav mig en kram och gick. Ingen inskolning där inte.
Ett annat minne som etsat sig fast är en utflykt med klassen. De flesta kompisarna hade hemmamammor som ordnade matsäck med limpsmörgås och saft i praktiska tupperware-boxar. Under morgonstressen löste mamma matsäcksdetaljen blixtsnabbt genom att hälla vatten i en flaska med en skvätt överbliven Roses lime groggvirke, och lägga några överblivna pumpernickelsnittar med ädelost i en plastpåse. Det som dög åt gårdagens vuxna gäster dög minsann att använda till låg-stadieutflykten dagen efter.
Middagen bestod alltid av halvfabrikat, frysblock, pulver, mixer, tuber, konserver – och vips så var middagen klar. Det passade mamma som inte var särskilt bra på att laga mat, viktigast att det var enkelt!
Vi fick ta oss till skolan, fotbollsträningen och matcherna på Malmö stadion själva. Tror aldrig att jag blev skjutsad en endaste gång. Mina föräldrar hade inte tid, helt enkelt.

När så min yngsta bror föddes räckte dåvarande moderskapsförsäkringen bara i några månader och det var inte särskilt mycket pengar. Så mamma både ville och behövde jobba, och anställde därför en barnsköterska, syster Karin, på heltid. Detta kostade större delen av hennes skattade lön, men för mamma var jobbet så pass viktigt. Syster Karin var snäll, rökte 40 Pall mall utan filter om dagen, tog hand om småbrorsorna och lagade middag till oss barn så mamma slapp.
I stället fick vi barn följa med till mammas stolthet: jobbet. Särskilt kul var det att få stå på första parkett när stora fartyg döptes under festliga
former med champagne och fanfarer. Kockums dominerade Malmö och staden var stolt över att kunna leverera världens största oljetankers. Med mamma Inga på hedersläktaren bland alla direktörer och ingenjörer.

Det blev inget UD för mamma, men när min storasyster Eva fick jobb hos utrikesminister Anna Lindh var mamma mäkta stolt. Och långt innan dess tog hon en gång med sig yngsta brorsorna och åkte runt världen på pappas fraktfartyg. Så mamma fick sitt internationella äventyr till sist – utan att jobba på UD.

 

5 x tankar i mitt huvud

1 När jag är sjuk vill jag…
… bli ompysslad av min man men han säger bara att jag ska rycka upp mig.

2 Jag dansar om…
… de spelar gammal hederlig disco som Donna Summer.

3 Det skulle aldrig hända att jag…
… beställer in bläckfisk på restaurang.

4 Jag önskar att jag hade skrivit…
… På spaning efter den tid som flytt, så att jag klarat något som kräver tålamod.

5 Som min sista måltid i livet…
… skulle jag välja min mans köttbullar.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 61. Familj: Gift med Pär, dessutom fem syskon med familjer. Gör: Printredaktör på Aftonbladet.