Så här gick det till när mitt äldsta barn flyttade: Han tog en resväska som han packat kvällen innan, en ryggsäck och sin trombon, och så körde jag honom till tåget.
Det var några veckor sedan och nu när jag tänker på saken kan jag inte riktigt minnas avskedets stund.
Troligen sa vi adjö på Klarabergsviadukten. Troligen fick jag en sån där lång, hård kram som man får av min son, han är lång och bredaxlad och trygg och får mig att känna mig liten och vek. Troligen sa jag ”ring eller messa när du kommer fram.”
Sen körde jag hem igen medan jag lyssnade på P1 och funderade på annat.
När barnen är små är tanken att de ska växa upp och leva egna liv – eller ens befinna sig
utom synhåll – svindlande.
Sedan kommer dagen och den passerar såklart inte spårlöst förbi. Men glider förbi med något slags självklarhet. Som på en räls utan skarvar.
Och det är klart att det hann hända en hel del däremellan.
En hel uppväxt hann hända, faktiskt.

De stora händelserna i livet är inte alltid så dramatiska när de väl kommer.
Andra uppbrott blir oväntat smärtsamma.
Några veckor innan jag körde barnet till tåget, åkte jag och låste ett hus för sista gången.
Jag hade nog tänkt mig att det skulle vara
vemodigt att flytta.
Men jag var inte beredd på att det nästan skulle slita hjärtat ur bröstet på mig. Jag var inte beredd på att det skulle göra så mycket mer ont än att vinka av en 18-åring på väg ut i livet.
Men hela flytten blev en resa på en räls med väldigt många skarvar.
För att jag nästan inte fick huset sålt.
För att en mäklare, inte den jag anlitat, tog köparen framför ögonen på oss i sista sekund, och sa till mig: ”Du får skylla dig själv när du säljer ett så dyrt objekt i det området och inte vänder dig till mig.”
För att jag till slut kände mig så hotad av mäklarna som ansåg sig ha monopol på mitt område, att jag årets dittills varmaste fredagkväll satt med bästis N i Kungsan och var så rädd så jag skakade.

Trots allt och till slut: Huset blev sålt, kalkylen gick ihop, vi fick vår lägenhet.
Men när jag åkte och låste huset den där allra sista gången, då grät jag så snoret rann.
Jag borde såklart varit glad att vara av med skiten.
Och det var ju bara ett hus. Ett hus där jag råkade bo. Där två barn växte upp. Där
våra vänner kom och gick. Där kärlek kom och gick. Där jag flyttade in och ut och runt saker.
Det var ju bara ett hus. Allt det viktiga finns kvar. Minnena och människorna. Bara äppelträdet som jag och kompis H planterade saknar jag. Trots att det inte bar frukt förrän på nionde året.

Äldsta barnet finns också kvar. Han bor bara femtio mil bort ett tag. Jag har blivit min egen pappa och ringer mitt barn varje söndag. Jag skulle vilja veta allt vad han gör och upplever och känner, men vet egentligen inte så mycket mer än att han inte längtar hem. Och att han gör exakt det han vill göra just nu.
Och det får mig att känna att jag ändå är en människa jag kan stå ut med att vara:
En urusel affärskvinna – men en bra förälder.

 

4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… sakna att jobba på en redaktion.

2  Jag skäms över …
… att jag är morgontrött och dålig på att passa tider.

3 Min ovanligaste vana är…
… nog att jag inte har så många vanor. Bara ovanor.

4 Jag skulle vägra äta…
… råbiff.

 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. Ålder: 48. Familj: Två tonåringar. Bor: I lägenhet. Gör: Jobbar som featureredaktör på Aftonbladet Plus.