En strand vid en sjö i skiftet mellan 80- och 90-tal. Jag är tonåring och huttrar säkert på min handduk eftersom klimatförändringarnas hetta ännu inte nått oss. Jag roar mig med att tjuvlyssna på de lite äldre tjejerna bredvid. Jag minns inte någonting av vad de pratade om, förutom detta: ”förresten är du fortfarande skyldig mig två kronor för chipspåsen från i fredags”.

Och innan en yngre läsare föreslår att två kronor 1989 säkert motsvarar en hundralapp
i dagens penningvärde så kan jag säga att det motsvarar ungefär tre kronor, och skäms, så gammal är jag inte!

Jag minns att jag blev häpen. Det kändes så fräckt, att kräva in två ynka kronor. Jag funderade också mycket på hur just denna summa hade räknats ut, för inte ens 1989 kostade en påse chips fyra kronor. Kunde det vara så att de delat en påse chips för tio kronor, men att den andra tjejen bara ätit tjugo procent? Kanske var de fem stycken som delade en tiokronorspåse, och de övriga tre hade redan betalat sina två kronor? Framför allt fick uttalandet mig att fundera över snålhet, och hur extremt bokstavligt vissa tar det där med mitt och ditt.

Några år senare åkte jag på musikfestival med två kompisar. På vägen dit tappade en av dem sin inträdesbiljett. Jag föreslog att vi med gemensamma ekonomiska krafter skulle köpa en ny. Det tyckte inte den andra, för tänk om hon ville köpa något fint på festivalområdet?
Jag och biljettapparen slog ihop våra slantar och levde på tomatsoppa under festivalen. Vår ”kompis” visade glatt upp sin nya batikklänning hon köpt.

För några år sedan bjöd en bekant till grillfest på sin födelsedag. ”Ta med mat och dryck” stod det på inbjudan.
Vad beror det då på, att vissa glatt dinerar hos mindre bemedlade vänner utan att någonsin bjuda igen, eller utan problem tar emot en runda i baren men inte skulle drömma om att betala en själv?
Själviskhet och brist på empati kan säkert spela in, men enligt psykologin är det inte alltid så enkelt. Som vanligt är det ofta barndomen som spökar. Om föräldrarna ständigt krävde gentjänster om de gav en saker, skapar det ett behov av att vara självständig. Om de i stället krävde att man ständigt skulle dela med sig kan det leda till att man håller hårt i sina saker som vuxen.

Att vara snål låter ju rätt trivsamt, lite som att både ha kakan och äta den, men snåla människor sitter sällan i sina von Ankska bankvalv och high fivar sig själva för att de lyckats komma undan med att dela notan fastän de var de enda som tog en förrätt.
Vissa är så snåla mot både sig själva och andra att de får ångest av att exempelvis bjuda på middag eller att låta bli att kräva tillbaka även den minsta av summor.
En annan effekt av snålhet är att vännerna kan dra sig undan. Om man gång efter annan upplåtit sommarstugan utan att få så mycket som en lunch tillbaka, eller tröttnat på att de där pengarna de lovade att swisha aldrig kommer in på kontot, kanske den snåle halkar längre och längre ner på den mentala vänlistan.

Kruxet med snåla är dock att de oftast inte vet om att de uppfattas som just snåla.
Men låt mig säga så här: om du kräver tillbaka två kronor för ett utlägg är risken att du
lider av snålhet väldigt stor.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om att jobba som …
… fotograf, men har tyvärr inte alls talang för yrket.

2 Jag gnäller oftast på …
… mängden människor i Stockholms lokaltrafik, eller mängden språkfel i medier och sociala dito.

3 Det mest korkade jag gjort är …
… att falla för helt fel person trots öronbedövande dån från varningsklockor.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 43. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver på Aftonbladet.