Jag har aldrig längtat efter att åka till  Australien. Aldrig.  Det är ju där gräddan av all världens farliga djur finns.
Jag minns Steve Irwins viskande när han låg på mage öga mot öga med den tredje, eller om det var den fjärde, giftigaste ormen i världen: ”INGEN har varit så här nära – och ÖVERLEVT!”
Det var i australiska dokumentärserien Krokodiljägaren, som började gå på svensk tv i slutet av 1990-talet.

Steve Irwin dog, bara 44 år gammal 2006, när han arbetade med en ny dokumentärserie, nu under vattenytan. När han simmade över en stingrocka attackerade den. Steve Irwin träffades rakt i hjärtat. Det är vad jag brukar tänka på när Australien kommer på tal.
Men så flyttar ett av barnen dit på ett år. När det är till ända ska hans bror lösa av honom.
Jag impulsköper flygbiljetter till mig och yngste sonen för en återförening av familjen i kombination med årets semester. Och det känns ju bra.
Sedan hittar jag dokumentären 72 farligaste djuren i Australien på Netflix. När jag kommer till avsnitt fyra inser jag att jag inte kommer att lämna asfalten om jag fortsätter att titta. Jag stänger av.

Nu är vi här i hettan.Vi får rapporter från Sverige om kängurur som attackerar både turister och rutinerade djurskötare. Vi får rapporter om hajar som attackerar turister och skadade hajnät.
Av det här märker vi ingenting. Vi vill se en wallaby eller koala.
Vi gör ett första stopp i en djurpark i Kuranda utanför Cairns. Där tajmar vi in siestan, det är över 30 grader i skuggan. Alla djur sover – med ryggen mot oss. Två koalor klamrar sig fast vid varandra och en trädklyka, kompisen lyckas halvsovande fortsätta äta. Wombaten sover. En pademelon sover. En wallaby plirar mot oss när vi går förbi, men somnar snabbt om. Det är bara ett djur som är klarvaket: kasuaren.
Jättefågeln med ett elakt horn högst uppe på skulten. Kraftiga klor som klarar att snitta upp det mesta med lätthet, som till exempel människor. Kasuaren står och blänger bakom ett stängsel, väl medveten om att vi ska behandla den med respekt.

Några dagar senare knatar vi uppåt mot ett fort på Magnetic Island under en obarmhärtig sol. En vild koala sitter i ett träd, tre-fyra meter upp med ryggen mot oss – och sover.
Vi åker till Eungella nationalpark, i Broken
river ska det finnas platypus, det giftiga lilla näbbdjuret. Vi upptäcker bubblor och laddar kamerorna, vid nästa plask fyrar vi av. Visst var det väl något som liknade en mörk anknäbb?
På väg i bil mot Brisbane i kvällningen skriker sonen: ”Kolla! Jag ser massor av kängurur!”
Det gör jag också. Eller deras ryggar, rättare sagt. Vägen är smal, det är kolsvart och det finns ingen plats att stanna på.
Vi köper en gruppresa rätt ut i öknen i Norra terratoriet för att vandra och sova direkt på den röda jorden.
Jag frågar arrangören lite försiktigt om djuren. Kvinnan försäkrar att hon inte träffat på ett enda farligt djur under de 30 gånger hon varit där. Det är galet varmt när vi vandrar runt Uluru (Ayers rock), Valley of the winds och Kings canyon. Temperaturen ligger på 35–38 grader – i skuggan. Där är inte vi.
De två nätterna sover vi under bar himmel. Förutom att sonen den sista kvällen såg ”en liten orm” tre, fyra meter från vår sovplats, händer ingenting. Förrän vid tretiden på natten då en dingo går igenom soporna i vårt läger. Jag märker ingenting.
Vi ser vilda kameler och dito hästar i öknen. Och massor av kor.
Men något riktigt möte med en wallaby eller koala blir det inte den här gången. Jag vill tillbaka.

 
5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för  …
… de som spar på de svaga i samhället.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen, knappa in hotellets wi-fi och kolla tv-kanalerna.

3 Vill du få mig på fall säger du/gör du…
… något snällt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… kamera.

5  Jag blir rädd när …
… jag tvingas titta på skräckfilmer. Har alltid en kudde till hands.

 

Veckans krönikör

Namn: Christina Nordh.
Ålder: 57.
Familj: Tre söner.
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.