”Du har inte en krona att avvara?”
Den som frågar är en luggsliten herre med vänliga ögon. Jag skäms 
i samma stund som jag svarar:
”Nej, tyvärr.” Man har ju aldrig lösa pengar längre.
Händelsen får mig att börja fundera på det här med pengar, kontanter, cash.
Hur cash är allt annat än king i Sverige numer.
Vårt samhälle går i en rasande fart mot att bli helt kontantlöst. Bara i Stockholm, i de områden där jag rör mig, är det inte alls ovanligt med upplysningar som ”vi är en kontantlös restaurang” eller ”betala gärna med swish”.

Själv har jag svalt utvecklingen med hull och hår.
Jag blippar kortet när jag handlar lunchmaten, swishar gladeligen en tjuga på loppisen på landet och bär samtidigt omkring på en plånbok tom på kontanter men full av kort.
I ärlighetens namn kan jag säga att jag knappt har koll på hur våra nya sedlar ser ut. Jag använder dem ju aldrig. Antagligen vet jag mer om eurons olika valörer än aktuella svenska pengar.

Sverige förutspås bli ett helt kontantlöst samhälle inom 5–15 år, olika undersökningar pekar på lite olika årtal. Ofta sägs det att det är handeln och bankerna som driver på eftersom det är både enklare och säkrare att hantera pengar som nollor och ettor i en digital värld, än som mynt och sedlar som byter händer.
Samtidigt läste jag nyligen att det också är vi själva, kunderna, som driver på utvecklingen. Över 80 procent av dagligvaruhandeln sker 
i dag med kort.
Att det här påverkar många äldre människor negativt är lätt att förstå.
Hur ska den som kanske inte är så van vid 
datorer kunna ställa om till att aldrig se sina pengar i plånboken längre? Hur upplever den som varken har laddat ned swish-appen eller kanske ens har börjat betala sina räkningar 
online vår färd mot en helt nätbaserad ekonomi?

Att turister som besöker Sverige reagerar är känt. I många länder är cash faktiskt fortfarande king och de senaste somrarna har jag flera gånger läst om turister som klagar på att det är svårt att få betala kontant här.
En annan sak är hur det här med att vi inte har några sedlar och mynt på oss längre kommer att påverka framtida generationer.
När mina barn var små lärde vi dem att förstå pengars värde genom veckopeng och slantar som klirrande ramlade ned i spargrisen.
Hur gör unga föräldrar i dag? Tar de ut pengar för att deras juniorer ska få en chans att känna på sedlar eller stapla och räkna mynt?
Hur löser vi detta när vårt samhälle har blivit helt kontantlöst? Men kanske blir det inget problem. Vad vet jag?

Dagens barn tycks ju vara digitalt mogna redan i barnvagnsstadiet. Varje dag på tunnelbanan ser jag småttingar med napp i munnen och föräldrars mobiltelefon i handen. För dem kanske det här med datoriserade slantar blir lika självklart som att Babblarna finns på Youtube är redan nu.
Själv ska jag i alla fall börja med att backa in
i framtiden. Ta ut lite sedlar, lära mig hur de ser ut och också växla in några mynt.
Inte minst för att mannen med de vänliga ögonen ska kunna få ett annat svar nästa gång.

 

4 x tankar i mitt huvud

1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… veta svaren på många av de frågor jag har i dag.

2 Jag skäms över…
… att jag så ivrigt är med och driver på utvecklingen mot ett kontantlöst samhälle.

3 Min ovanligaste vana…
… är att jag varje sommar går bananas över jordgubbspriserna och har daglig koll, ”jordgubbsbörsen”, enligt maken.

4 Jag skulle vägra äta…
… den listan kan tyvärr göras lång, men förenklat allt som är så blodigt att det känns som att det lika gärna kan gnägga.