Redan när jag var liten visste jag att något var fel.
Sverige hade möjligen bara två statliga tv-kanaler på 80-talet, men redan då var naturprogrammen veckans höjdpunkt.
De hette bland annat Mitt i naturen eller Ett med naturen.
Under ledning av Arne Weise eller den brittiska zoologen David Attenborough fick tittarna följa med på expeditioner till savanner, glaciärer, korallrev, djupa regnskogar och obarmhärtiga öknar.

I en viss ålder kanske Hacke Hackspett eller Kalle Anka var de största amerikanska popstjärnorna, men de överträffade inte filmer om riktiga pingviner.
Arnes och Davids kommenterar var lugna, trygga och pastorala. De kunde, utan att höja på rösten, ge en bild av naturens svindlande rikedomar.

Samtidigt hade naturprogrammen en sorgkant. Det kändes som att man hade fötts för sent och missat bussen. Floran och faunan hade varit ännu rikare förut.

Tack vare människan var flera av de häftigaste arterna utrotningshotade. Haven tömdes på liv, regnskogarna skövlades, bekämpningsmedel förgiftade djur och människor.
Kärnan i naturfilmerna var ett rop på hjälp, och misstanken var alltid att ingen lyssnade.
Överallt svävade ett litet oskyldigt ord omkring: växthuseffekten.
Växthuseffekten går ut på att olika växthus-gaser absorberar vissa våglängder av värme-
strålning. Värme som annars skulle ha försvunnit ut i rymden stannar helt enkelt kvar.
Den naturliga växthuseffekten är jordens täcke som håller planeten lagom varm. Problemet är att människans förbränning av främst fossila bränslen virar in jorden i så många extrafiltar att medel- temperaturen stiger i alarmerande takt och
orsakar allvarliga klimatförändringar.
Växthuseffekt, klimatförändringar och global uppvärmning är egentligen rätt dåliga ord. ”Växthus” är ofta en gullig liten genomskinlig byggnad där man odlar blommor och tomater på tomten. ”Förändringar” är i grunden något positivt, likaså ”uppvärmning”.
Några forskare har därför börjat använda en mer passande beskrivning: klimatsammanbrott.
FN:s klimatpanel, IPCC, är den ledande internationella organisationen som ger ett vetenskapligt perspektiv på klimatsammanbrottet och hur det påverkar oss socialt och ekonomiskt. 2007 fick klimatpanelen Nobels fredspris. De delade priset med den före detta amerikanska vicepresidenten Al Gore.

I år varnar IPCC att vi bara har tolv år på oss att förhindra att jordens medeltemperatur stiger med 1,5 grader. Annars riskerar konsekevenserna för människan och planetens ekosystem att bli så
allvarliga att de inte längre går att anpassa sig till.
Enligt svenska Naturskyddsföreningen betyder det att utsläppen av växthusgaser måste vara nära noll i Sverige 2030 respektive 2050 i hela världen.
Det är en monumental uppgift.
Växthuseffekten har varit ett välkänt faktum sedan Arne Weise pratade om lemurer på SVT.
Att många envist förnekar att människan över huvud taget påverkar klimatet går dock att förstå.
Klimatsammanbrottet är inte bara ett hot mot politikernas och industriernas maktstrukturer, tillväxten och kapitalismen. Det påverkar även livsstilen för jordens befolkning på individnivå. Framför allt för människor i rika länder som Sverige, nationer som historiskt också har den största klimatskulden.
Därför är det kanske enklast att låtsas som ingenting och kämpa för status quo.
Men det ska i så fall också kallas för sitt
rätta namn – ett brott mot mänskligheten.
Och folk som röstar fram populistiska klimatförnekare till makten ingår fri-
villigt i en självmordssekt.

 

4 x tankari mitt huvud:
1 När jag blir pensionär ska jag …
… förhoppningsvis ha råd att dra mig undan och göra ingenting särskilt alls.

2  Jag får fjärilar i magen när…
… jag öppnar en ny bok och texten redan på första sidan skickar små lyckliga ilningar genom blodomloppet. Hände alldeles nyligen med Lou Berneys senaste roman
November road.

3  I mitt hem skulle jag   aldrig kunna vara utan …
… min stereo.

4  Jag blir kär när…
… jag minst av allt behöver det.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo. Bor: Stockholm.
Yrke: Rockjournalist på Aftonbladet.