Livet har sina kapitel. En del av dem är som kopior av tidigare generationers.
För egen del har jag upptäckt att min relation till prinsesstårtor tenderar att närma sig min fars. Jag minns inte när jag senast nöjde mig med en bit. Han gjorde det aldrig. Jag ropar också fel namn till barnen och barnbarnen, precis som han. Och skrattar i falsett.

Den rosa filt som sedan en tid lagt sig över vår familj är också högst igenkännande från förr.
Vi har blivit med hund… drömmar.
Hemma i soffan sitter vi föräldrar och lyssnar på dottern som utlovar fem hundpromenader om dagen, även före frukost och självklart nattetid om behov finns.

Då och då slås jag av mina minnen från en annan soffa. Skillnaden var att vi då var två barn som önskade och lovade, tjatade och bönade.
Det slutade på en labradorkennel i Lillpite och sedan var det min far som fick ta hundpromenaderna, även före frukost och självklart nattetid om behov fanns.
Nu närmar sig kanske vår familjs investering i detta nya liv. En del logistik återstår, men sånt förstår inte alltid en elvaåring. Så med stor fantasi har vi gjort vad vi kan för att hålla liv i hennes hunddröm. För alla er som inte kommit lika långt kommer här några tips som kanske underlättar.

1 Köp en hundbok. Ett enkelt första steg. Det är en fördel om boken innehåller många hundraser och bilder, då kan den läsas åtskilliga gånger. Nackdelen: när boken är läst åtskilliga gånger vill barnet ha något annat. Helst en hund.
2 Köp ett koppel. Det låter kanske fånigt, men det fanns en tid då familjen med framgång tränade hundkoppelpromenad på kvällarna. Det fungerade utmärkt, tills barnet en kväll tyckte att det inte bara lät fånigt.
3 Köp en labrador – i tyg. Hundar är dyra, syntetvarianter i skala 1:1 är inte lika dyra. Nackdel: den svarta saken under skrivbordet påminner varje dag barnet om en riktig hund.
4 Besök en kennel. Det gör inget om den ligger högt upp i de kroatiska bergen. Det blir en fin berättelse och ett minne som gör att barnet orkar vänta lite till.
5 Gå på valpkurs. Man behöver faktiskt inte ha en valp med sig. Fast det har alla andra.
6 Mys med hundar varje kväll – på tv. Veterinärerna, Djursjukhuset och inte minst Bagges hemlösa hundar är prima terapi för drömmande barn. Avsnitten kan ses flera gånger, fast det blir lite ledsamt när tv-veterinären med bister min än en gång berättar att dvärgschnauzern Jim ska få ”somna in”.

Men så, när det i månader ältats ras, kön och hundnamn och till sist inte finns fler tricks att ta till börjar två föräldrars fantasi ta slut.
Det gäller även dotterns tålamod. Den här julen har ”hund” petats från önskelistan till förmån för ”vita jeans” och ”papperskorg i metall”.
Ännu ett tecken kom häromkvällen när ett uppgivet stön hördes från flickrummet.
– Jag orkar inte längre! Ge mig en hamster, eller vad som helst. Bara det lever!
Jag tänker tillbaka på våra 13 år med Paloma. Hur hon och min far fick en unik relation. Jag är säker på att han inte ångrade en sekund av det beslut som utmynnade i den där bilresan från Luleå till Lillpite.
Nästan ett halvsekel senare sitter jag här och surfar efter hundgaller till bilen.

 

3 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… vara livrädd för att trycka på fel knapp när det var dags. Rött eller grönt kan vara hopplöst som färgblind.
2 Jag skäms över …
… mänskligheten allt oftare.
3 Jag skulle vägra äta…
… den sista måltiden om jag vore dödsdömd. Det måste ju finnas vettigare saker att göra sista timmarna i livet.

 

Veckans krönikör

Namn: Sture Bjarnelind. Ålder: 57. Familj: Gift, tre barn, varav två från ett tidigare förhållande, två barnbarn. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Yrke: Redaktör på Aftonbladet.