Ett ålderstecken fullt i klass med de första läsglasögonen och sakta grånande tinningar är en stigande irritation över språkfel.
Att som journalist ondgöra sig över andras texter är visserligen att sticka ut hakan. Men när jag läser svenska tidningar 2018 kan jag inte annat än undra vad som hänt med den allmänna språkkänslan bland mina kollegor.

Jag kan ha viss förståelse för en del språkfel. Klassiska tabbar som att blanda ihop ”innan” och ”före”, ”var” och ”vart” eller ”de” och ”dem”. Jag kan också stå ut med konstiga avstavningar eller versaler där det borde vara gemener.
Vissa dagar kan jag till och med acceptera fåniga modeord som ”narrativ” eller töntiga anglicismer som ”gå bananas”.
Men vissa formuleringar är så fula och felaktiga att jag förundras över att de på fullt allvar formulerats av avlönade vuxna.

Just denna dag rasar jag över superlativen.
Eller snarare bristen på dem. Ord som störst, bäst och vackrast. Den där tredje gradens adjektiv som proffsboxaren Muhammad Ali gillade så till den grad att han använde dem om sig själv i var och varannan mening.
Jag ser nämligen med stigande förvåning att de har börjat ersättas med nya hårresande formuleringar. Låt mig ge några exempel.
I en stor rikstäckande dagstidning läser jag att ett undersökningsföretag utsett ”de mest sexiga dialekterna”.
I en annan ser jag att en villa med sjöutsikt är ”mest populär”.
I en tredje beskrivs en viss stad i Qatar som ”en av de mest rika platserna”.
En fjärde skriver om ”de mest heta träningstrenderna”.
När jag läser detta högt för min mellanstadieson rättar han mig direkt:
– Hallå! Det heter ju ”sexigaste”, ”populärast”, ”rikaste” och ”hetaste”. Ju!
Det finns naturligtvis betydligt viktigare grejer att oroa sig över än lite banal språkmisshandel. Som den senaste skräckrapporten från den internationella klimatpanelen IPCC. Eller det underfinansierade svenska pensionssystemet som lämnar en kvarts miljon pensionärer under fattigdomsgränsen. Eller den tilltagande gängkriminaliteten. För att inte tala om cirkusen i Vita huset i Washington.

Men jag kan ändå inte låta bli att förundras över fenomenet. En kvalificerad gissning är att superlativens tynande tillvaro åtminstone delvis hänger samman med engelskans ökade inflytande. En annan förklaring kan vara stressade redaktörers vilja att till varje pris skapa jämna rubriker på strängt mallade tidningssidor.
Jag fruktar att våra superlativ i en inte alltför avlägsen framtid har gått samma öde till mötes som ”tillbringa”, ”solskyddskräm” och en massa andra mossiga ord. För att inte tala om krångliga grammatiska regler om genitiv och plural.
För när tillräckligt många anammat felaktigheterna kommer språkvetarna garanterat skyndande och upphöjer stolligheterna till norm – och därmed blir det som tidigare var fel plötsligt rätt.

Då kan man utan att skämmas berätta hur man spenderar sina weekends. Och påminna hustrun att ta med solfaktor och flipflops när man ska resa till Sardinien’s mest vita stränder. Eller skryta om att man gjort den mest dyra renoveringen i kvarteret även fast den bara var en snabb och smutsig ommålning.
Men vid det laget har jag förhoppningsvis förlorat både hörsel och syn så jag slipper reta mig på eländet.

 

4x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag…
… skämmas över partiledningarna som ännu inte kunnat enas om en ny regering.

2     Jag skäms över…
… att vara cyklist i Stockholm. Det är en grupp trafikanter för vilka absolut inga regler verkar gälla.

3 Min ovanligaste vana är…
… att jag numera stannar för rött när jag cyklar. Som en cykelbanans Rosa Parks ägnar jag mig åt civil lydnad i ren protest.

4 Jag skulle vägra äta…
… om det enda som serverades var prinsesstårta. Jag har matats med gröna tårtor på jobbet i decennier. Ärligt talat: Vad är grejen?

 

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Reporter.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.