För ett år sedan hittades en familj död i en villa i Bjärred. Utredningen visade att föräldrarna varit överens om att först ta livet av sina två ME-sjuka döttrar och sedan begå självmord.
En obegriplig tragedi.
Svår att ta på.
I ett avskedsbrev skrev föräldrarna:
”Ingen av oss kommer någonsin leva något liv med egentlig mening.”
Jag fastnar vid orden.
Liv och mening. Mening med livet.
Och minns en händelse långt bak i tiden, som fick mig att se annorlunda på just meningen med livet.
Min vän låg för döden, i obeskrivlig smärta.  Jag kunde inget göra. Bara se på. Vid ett tillfälle var hennes mamma med vid sjukhussängen. Hon baddade sin dotters panna och sa:
– Snart är det över älskling. Snart gör det inte ont mer.
Fram tills den dagen hade jag alltid försvarat livet och höjt dess mening över allt annat.
Den dagen slutade jag med det.
Jag ville inte att min vän skulle dö. Men jag ville heller inte att hon skulle behöva lida.

Jag försvarar inte det Bjärredsföräldrarna gjorde. Långt ifrån. Att ta en annan människas liv är aldrig försvarbart. Men vi kan inte sätta oss in i familjens situation. Vi var inte där, vi
levde inte i deras smärta.
Det jag minns mest från tiden då min vän låg i sjuksängen var att det gick upp för mig att hon betydde mer för mig  än meningen med hennes liv. Före den egoistiska tanken på att
vilja ha henne kvar kom önskan om att hon skulle få bli befriad från det onda.
Kanske var det en tanke liknande den som Bjärredsföräldrarna försökte ge uttryck för i sitt avskedsbrev.
När frågan om livets värde ställs på sin spets,
i ett verkligt skede, är det kanske inte alltid så enkelt att föredra livet. Det är i alla fall min erfarenhet.
Men vi har ingen laglig rätt att välja eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåtet.

För ett par år sedan gjorde Inizio en undersökning som visar att sju av tio svenskar är för aktiv dödshjälp.
Andra undersökningar visar samma sak, vilket möjligen kan tolkas som
ett uttryck för vår sekularism: att vi inte vill att livets varande ska vila på kristna värderingar.
Men frågan är laddad, förstås.
Dels för att införandet av aktiv dödshjälp skulle förändra vårdens uppdrag i grunden, något som majoriteten av vårdprofessionen av förståeliga skäl motsätter sig.
Ett annat vanligt argument mot aktiv dödshjälp är att samhällets grundläggande principer om människors lika värde och att livets okränkbarhet skulle ruckas om vi tillät dödshjälp.
Således fortsätter frågan att vara outredd i Sverige.
Samtidigt pågår lidandet för obotligt sjuka människor och männi-skor i livets slutskede.
Varje dag. Året om.
Så länge vårt samhälle håller fast vid att livet är heligare än människorna som ska leva det, kan vi bara se på. Badda en panna och önska att det snart är över.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Jag drömmer om …
… att jobba som detektiv.

2 Mitt första husdjur …
… hette Kinga och var en katt.

3 Jag gnäller oftast på …
… småsaker i vardagen som inte fungerar som det är tänkt.

Veckans krönikör
Namn: Åsa Passanisi.
Familj: Tre döttrar, varav två är vuxna. Och förstås katten Svea. Bor: I lägenhet, söder om city. Yrke: Journalist.

Jag har inte alltid varit stockholmare. Om jag ens är det nu efter sju år. Tidigare har jag bott i Norrköping, Göteborg och så där jag varit längst: i Munkedal, kommunen med sloganen ”Mer av livet” och en kommunalskatt (35,11 procent) som endast slås av Dorotea, ”Lapplands sydport” (35,15 procent),  20 minuter norr om Uddevalla, ”Hjärtat i Bohuslän” (33,64 procent).
Jag minns inte att man går långsamt där. Men det gör man säkert.
För är det något man hör om Stockholm (modesta ”The capital of Scandinavia” och 29,98 procent) är det hur snabbt alla går. Hej, vad det går.
Sägs det.
Men det är inte precis som att jag märker det i rulltrappan på väg upp från T-centralen. Eller på väg ner i T-centralen. Eller på väg till och från jobbet. Här gås det i bredd, och här gås det lååååångsamt. Vilket såklart inte hade gjort något om jag alltid förflyttade mig till platser med en halvtimme tillgodo, men det kan jag försäkra å det bestämdaste att det gör jag inte (regi för ljudboksinläsaren: emfas på inte).

Så då går man där bakom damen som Mr Bean har framför sig i en berömd gammal sketch som urartar i att han klättrar i trappräcket, hängandes på en antagligen fullkomligt svindlande höjd över golvet och försöker klättra förbi damen. Det är dömt att misslyckas eftersom fler långsamma förmågor väntar framför. Det kunde vara en dag på stan för mig. Eftersom det är Stockholm är vägen högst troligt kantad av nåt slags vägreparation, framför sig har man högst troligt två sengångare av imposant modell, i bredd (naturligtvis), säkerligen med både rullväskor, midjeväskor och sidoväskor som extra hinder.
Och de fröjdas och trivs. Njuter av ett gott samtal (emfas på alla ord här) om livets glädjeämnen men även motgångar och bryderier. De riktigt flanerar. Strosar. Nästan backar.
Men de tittar inte bakåt. Nähej, inte för en sekund.
Blicken är riktad inåt. Och där har de det bra.
Men ja, jag hör vad du säger så smulorna slaskar ner över hela uppslaget och fastnar i skarven: Om detta vore vårt största problem hade vi varit lyckligt lottade. Sluta gnäll.

Fair enough. Det är möjligt att jag är lite väl grinig, att vintern bitit sig något för mycket in i min annars så soliga själ.
Enligt amerikansk forskning går en typisk New Yorkbo 1,3 meter per sekund. Och en turist elva procent långsammare.
Betänker man att brittisk forskning slår fast att new yorkarna bara går åttonde snabbast i världen (med topp tre: Madrid, Köpenhamn och värstingarna i Singapore) så hintar möjligen detta om att mina apostlahästar har ett kynne för något annat land. Stockholm är nummer 17.
Enligt ännu mer brittisk forskning går vi tio procent snabbare nu än på 1990-talet, trots att vi blänger ner i smarta telefoner (ja, jag drämde själv upp ett köttsår i huvudet i en P-skylt när jag svarade på mejl på vägen till jobbet häromsistens).
Experter säger att stressen och strävandet i det moderna livet med långa arbetsdagar, pling från just mobiltelefoner samt snabbmat ”i farten” fått oss att glömma att sakta ner och njuta.

Allt jag tänker är ändå att vi borde kunna sluta något slags konsensus kring att trafikreglerna gäller även här. Inte kör en belevad trafikant i mötandes fil. Inte låter man bli att kika i backspegeln när man såsar runt i omkörningsfil heller. Det kan få förödande följder.
Högerregeln och döda vinkeln kan vara en högst aktuell regel även inne i gångarna på Domus (eller vad det heter nuförtiden) i Åtvidaberg (32,65 procent, ”Åtvidaberg – läge för lycka”).
Då kanske även jag kan bo i ”the capital of slow walkers”.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Mitt hjärta slår lite extra när …
… jag packar upp nån ny
Muminpryl. Vad är det för jädra privilegierat liv att ägna sig åt dyr nöjeskonsumtion när vissa svälter?

2 I högstadiet var jag …
…bara i transportsträcka till vuxenlivet. Hade någon kul på högstadiet?

3 Jag mår som bäst när…
… det är miljöfarligt
exotisk värme. Och får man den inte här så förpestar man jorden med flygresor.

4 Jag är trött på att prata om…
… hur kallt det är. Som tur är har jag massor av fluffiga fällar hemma. Under dem och några täcken smälter mitt hjärta som på sommaren.

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 32. Familj: Föräldrar, tre syskon, fem syskonbarn. Bor: Lägenhet i Stockholm. Yrke: Tf nöjeschef Aftonbladet.

Ännu ett år i medelåldern, mitt-i-livet, har gått. Det kan inte bara vara jag som tycker att åren börjar flyta ihop. Som ung kunde en viss låt eller en helgresa till Stockholm vara det som gjorde att man kunde skilja 1988 från 1989 men nu måste det till nåt tyngre – ett barns födelse eller någon anhörigs bortgång – för att man med bestämdhet ska kunna minnas ett visst år.
Men det händer ju inte varje år. Så vilka
fästpunkter i minnet kan vi ge 2018? Varsågod, jag bjuder först på några kvällstidningsord som kan hjälpa dig att minnas året som just gått.

1 Vintersmockan. Herregud, vad det kom snö förra vintern. I norra Sverige började
det snöa i november och slutade inte förrän i april. I södra Sverige var det mer attack och snösmockor; lagom till sportlovet snöade Småland in och Öland syntes knappt alls. ”The beast from the east” höll oss i ett järngrepp.

2 Chocksommaren. Efter den väldigt vintriga vintern kompenserades vi med en oerhört somrig sommar. Dag efter dag med temperaturer över 30 grader i nästan hela landet – juli blev den varmaste julimånaden SMHI någonsin uppmätt. Rekordlåga grundvattennivåer och grillförbud blev följden…

3 Klimatångest. …och när värmeböljan bara rullade på var vi nog flera som kände ett visst obehag. Det här var väl inte normalt? Nej, man kan inte dra några slutsatser om klimatförändringar efter en varm sommar men det har varit väldigt många varma somrar de senaste åren. Hur vi påverkas av ett förändrat klimat blev också väldigt påtagligt av…

4 Helvetet i Hälsingland. …skogsbränderna. I slutet av juli brann stora områden runt Ljusdal men också i Bräcke och Älvdalen och andra delar av landet. Ingen enskild brand var lika stor som den i Västmanland 2014 men totalt brann större områden. 300 personer tvingades lämna sina hem men de allra flesta kunde återvända hem.

Men klimatångest eller inte, för de som hade råd rusade konsumtionen vidare – det kom ju så många roliga prylar. 2018 lade medelklassen sina pengar på:

5 Hövdingen. Mest populär bland kvinnor
i storstad. Den ser ut som en svart stödkrage men det är alltså en cykelhjälm, som likt en krockkudde utlöses vid ett eventuellt fall. Den är förstås skonsammare för frisyren än en vanlig hjälm men jag skulle vara orolig för att den inte skulle lösas ut eller tvärtom – att den skulle lösas ut utan att jag ramlat av cykeln.

6 Robotgräsklipparen. Ett nytt inslag i välmående villaområden, där den rörde sig smygande och irrationellt över de torra gräsmattorna. För somliga något av ett nytt husdjur, jag hörde namn som Rulle, Robban och Bettan. Om vi nu står inför ett robotsamhälle så var det här en rätt sympatisk början – nu slipper vi de pigga grannarna som tycker det är normalt att dra i gång sin motorgräsklippare klockan 07 en julimorgon.

7 Voi. Va? säger du. Jo, förklarar jag, den ser ut som sparkcykel men den är eldriven, du behöver alltså inte sparka. På bara ett par månader spred de sig i Stockholm som, ja det är väl inte lämpligt att säga skogsbrand, men snabbt i alla fall. Räkna med att se den på fler ställen nästa år – men kom ihåg, det var 2018 det började.

Med det vill jag önska dig ett riktigt gott nytt år. Må 2019 ge oss mindre ångest och mer hopp!

 
4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… njuta av att jobba i så vackra lokaler.

2     Jag skäms över …
… en del vanvårdade relationer.

3 Min ovanligaste
vana är…
…kanske mängden vanor? Är väldigt mycket ett vanedjur.

4 Jag skulle vägra äta…
…all slags inälvsmat. Men allt annat äter jag!

Veckans krönikör
Namn: Anna Andersson. Ålder: 48. Familj: Nej, ingen egen. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Yrke: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Det är julhelg och jag tänker tillbaka på förra årets jul och nyår. Då mådde jag konstant illa. Jag levde på
enbart sojayoghurt och havregryn – till frukost, lunch och middag. Även på julafton. Det vanliga julbordet gick bort, för att inte tala om julsnapsen och nyårschampagnen. Tolvslaget skålades in i något sötsliskigt alkoholfritt och jag gick och la mig fem minuter senare. Men jag klagade inte, för jag var äntligen gravid.

När jag och min sambo, efter att ha väntat på ”det rätta läget i livet”, väl bestämde oss för att skaffa barn så trodde jag att det skulle ta några veckor tills kisstickan visade plus. Max några månader. Verkligen inte år. Men så blev det.

Jag var full av förväntan när jag drog ut min sista p-ring. Men det enda som hände var att min menscykel försvann – inte den effekt jag hade räknat med precis. I början tänkte jag att systemet säkert kommer i gång av sig själv. Men det gjorde det inte. Tiden gick och det enda som växte i magen var oron. Vad var det för fel på mig?
Efter att ha pendlat mellan ångest och förnekelse ett bra tag påbörjade vi till slut en utredning. Det konstaterades att jag har PCOS, polycystiskt ovarialsyndrom, vilket innebar att jag inte hade någon ägglossning. Dessutom var min sambos spermier inte direkt superpigga. Vi
hade kunnat ligga oss blå i sängen och det enda det hade resulterat i var skavsår. För att vi skulle lyckas bli föräldrar så var vi tvungna att
göra IVF.

Det kändes både skrämmande och hoppfullt. Jag hade väldigt dålig koll på vad det innebar. Något med sprutor i magen, för det hade jag sett i någon film. Och ja, det blev det. Men det kändes helt ok, trots att jag är en sådan som håller för ögonen av obehag varje gång någon sticker en nål i kroppen på tv.
Efter sprutperioden skulle äggen plockas ut. Med en nål upp i äggstocken. Det var inte årets härligaste dag. Min sambo hade det lite lättare – han fick gå in i ett rum och spruta i en plastburk.
Efter en vända i frysen sattes det befruktade embryot in. För att det skulle fastna var jag tvungen att flera gånger om dagen stoppa in hormontabletter i slidan med en plastpinne,
tabletter som sedan rann ut i trosorna.
Varje gång jag gick på toaletten var jag livrädd över att det skulle vara en blodfläck i trosskyddet i stället för det vita. Men embryot stannade kvar och växte.

Den här julhelgen är min första som förälder. Vägen dit blev längre och knöligare än de flestas, men på inget sätt unik. I augusti kom äntligen vår dotter Alexis, ett av alla tusentals IVF-barn som föds i Sverige varje år.
Den här julen vill jag äta allt, för amning gör en väldigt hungrig, och jag har en väldigt hungrig bebis. Illamåendet från förra året känns långt borta. Däremot läcker jag ur andra änden av kroppen, en komplikation efter förlossningen. Förlåt ni som sitter vid julbordet nu. Men att föda det efterlängtade barnet var inte heller en rosenskimrande
resa. Men det hade jag inte trott heller.

Anna Flytström

5 x tankar i mitt huvud:
1 När jag är sjuk vill jag …
… låtsas som ingenting tills det går över.

2   Jag dansar om …
… det gör Alexis glad.

3 Det skulle aldrig
hända att jag …
… äter kött.

4  Jag önskar att
jag hade skrivit …
… en deckare för då hade jag varit rik.

5 Som min sista måltid skulle jag välja …
… lakrits.

Veckans krönikör

Namn: Anna Flytström. Ålder: 36.
Familj: Sambon Richard och Alexis fyra månader. Bor: Stockholm. Yrke: Journalist på Aftonbladet och driver konstgalleriet Skomakeriet tillsammans med min sambo.
’